I en samtid av social kompetens, positivt tänkande och homestyling har Nina Hemmingssons serier och enrutingar sedan länge fungerat som en frist. Från debuten Hjälp från 2004 har hon byggt upp en svartsynt, ofta cynisk och alltid överrumplande värld där människor inte säger vad som förväntas av dem, utan vad de verkligen menar. Många är vi som klippt ut hennes enrutingar ur diverse tidningar, satt upp på insidan av våra toalettdörrar och lett åt dem på morgnarna.
I Mina vackra ögon fortsätter Hemmingsson i samma tradition. Liksom tidigare är läsningen en befrielse. I Nina Hemmingssons enrutingar säger inte kvinnorna tack när de får komplimanger för att de är små och nätta, utan svarar att ”det inte är jag som är liten, utan min fitta som är stor”. Här besvaras ett konstaterande med att det är ännu en underbar dag med att det är så typiskt att det aldrig händer något nytt. Äldre människor tillåts vara kåta, smått elaka och halvt galna, och ytliga samtal tar ständigt en obekväm men hysteriskt rolig ton.
I den enda längre serie som förekommer, Prinsessan och gemålen, skildras en modern prinsessa och hennes blivande prins på samma ogenerade sätt. Långt ifrån tillrättalagda intervjuer och stela vinkningar framstår prinsessan lika mänsklig och småfelande som de flesta av oss. Samtidigt är det tydligt att enrutings-formatet passar Hemmingsson bättre än det längre, då jag ofta känner en lust att komma vidare.
I de textlösa bilderna tillåts läsaren däremot vila. Mörka, klumpiga och ibland oväntade teckningar där figurer och miljöer får stå för sig själva. En god avspegling av såväl Hemmingssons serietecknargärning, som av oss människor och tillvaron i sig själv.
