"Tanten" med handväskan har fått stora delar av Sverige att ge sig in i konstdiskussioner. Egentligen var hon bara 38 år, och fångades på bild av fotografen Hans Runesson under en nazistdemonstration i Växjö. Ett medborgarförslag menade att det borde resas en staty över tillfället då hon svingar sin handväska i protest mot nazisterna.
När politikerna sade nej ville plötsligt mängder av människor se statyn förverkligad. Och frågan om vad konst egentligen ska vara seglade åter upp på dagordningen.
Debatten om vilken konst som är okej blossar upp med jämna mellanrum i landets kommuner. I Nyköping gömde politikerna förra året Carolina Falkholts verk "Övermålning", bakom en vägg. Hon hade fått uppdraget att sprejmåla ett konstverk i en högstadieskola. Över nedsättande ord om kvinnor målade hon en gigantisk vagina. Skolan reagerade inte men politikerna tyckte att verket var olämpligt.
I Gävle, där åsikterna bland annat har svallat om konstverket "Priapos trädgård" av Ingo Vetter, har man delegerat besluten om konst till Konstcentrum, som driver den lokala konsthallen. Men en moderat politiker lovade att lyfta bort skulpturen av en rosa jeep om han kom till makten. Han tyckte att verkets rosa färg hörde hemma på platser där man diskuterar hbtq-frågor.
Bråken kan dock leda till något gott, menar Bengt Wahlberg, som till nyligen var ordförande för kulturnämnden i Borås. Där stormade det för ett par år sedan kring en sex meter hög Pinocchio-staty av Jim Dine. Många undrade vad en docka från en amerikansk film hade att göra i en svensk småstad. Vid invigningen samlades 4 000 personer.
Problemet är att synen på kvalitet skiftar. Det spelar ingen roll hur många instanser ett beslut går igenom och hur harmlöst ett konstverk verkar vara. Plötsligt tolkas det på ett nytt sätt, och upprör nya människor, poängterar Inger Höjer Aspemyr.
Många kommuner investerar i konst utifrån den så kallade enprocentsregeln, som infördes 1937. Den innebär att en procent av byggnadskostnaderna vid ny- om- och tillbyggnad ska öronmärkas för konstnärlig gestaltning.
Statens konstråd arbetar med anslag från Kulturdepartementet.
Ett färgglatt stationshus i Vara blev för mycket för invånarna. Katharina Grosses "Blue orange" motarbetades frenetiskt. Men då startade man temaarbeten om offentlig konst med stadens femteklassare. Dessutom anordnades samtal och diskussioner om konstverket, vilket mildrade kritiken något.
Kirsten Ortweds monument till Raoul Wallenberg, vid Nybroplan i Stockholm, blev beskyllt för att vara allt för abstrakt. Vissa tyckte till och med att statyerna såg ut som hundbajs. Numera har kritiken dock tystnat.
Någon störde sig så mycket på Marianne Lindberg de Geers skapelse "Jag tänker på mig själv" att hen helt sonika sågade av statyn vid fotknölarna. Verket i Växjö har flera gånger utsatts för skadegörelse.
I Uppsala har ett konstverk från 1990-talet väckt anstöt i decennier. På Uppsala universitet hänger Mikael Richters "Apollon och Dafne". Episoden i den grekiska mytologin är avbildad i naivistisk stil och en naken man syns jaga en naken kvinna. Konstverket har orsakat debatt sedan det först avtäcktes. Studenter argumenterar nu än en gång för att det handlar om "våldtäktskonst".