Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Känslor och politik. "Känslornas revolution är en oavbrutet intressant och övertygande läsning", skriver Ingrid Bosseldal. "Det är också en bok som efterlämnar frågor, dock inte som en brist, utan som en lust. Vad hände sedan? På vilket sätt hör våra känslor idag ihop med det långa 1970-talets känslomässiga omvälvningar? Och vilka känslor är det som olika krafter just nu försöker orkestrera för sina intressen?"
Känslor och politik. "Känslornas revolution är en oavbrutet intressant och övertygande läsning", skriver Ingrid Bosseldal. "Det är också en bok som efterlämnar frågor, dock inte som en brist, utan som en lust. Vad hände sedan? På vilket sätt hör våra känslor idag ihop med det långa 1970-talets känslomässiga omvälvningar? Och vilka känslor är det som olika krafter just nu försöker orkestrera för sina intressen?"

När känslorna fick ta större plats

Känslornas revolution är en oavbrutet intressant och övertygande läsning, skriver Ingrid Bosseldal som läst en bok om kärlek, ilska och lycka på 1970-talet.

Bok

Sakprosa
Känslornas revolution. 
Kärlek, ilska och lycka på 1970-talet
Helena Bergman, Christina Florin och Jens Ljunggren (red)
Appell förlag

1757 försökte Robert-Françoise Damiens mörda den franske kungen Ludvig XV. Han dömdes att bokstavligen och inför publik slitas i stycken, och hans avrättning har gått till vetenskapshistorien genom att inleda Michel Foucaults bok Övervakning och straff. Där tas den som exempel på hur straffväsendet därefter på kort tid förvandlades. De offentliga och kvalfulla avrättningarna ersattes av fängelsestraff. I de förra kunde brottslingen plågas, torteras och avrättas inför en stor publik. I det senare avskildes brottslingen genom straffet från den tidigare publiken. Det handlade nu mindre om hämnd och vedergällning på den dömdes kropp, och mer om att tillrättavisa, disciplinera och i bästa fall – inom fängelsets murar – bota. 

En av tankarna med straff som skådespel var att upprätta åskådarna. En person som Damiens hade med sitt mordförsök skändat själva den franska staten och därmed alla fransmän. Genom att utsätta honom för värsta tänkbara kroppsstraff skulle fransmännen återupprättas och deras aversiva känslor riktas mot brottslingen. Detta lyckades dock långtifrån alltid, eftersom rollerna vid tortyr och andra kroppsstraff kunde medföra att brottslingen framstod som offer och bödeln som skurk – något som enligt Foucault kan ha varit ett av skälen till att publiken med tiden separerades från straffet och istället fick ta del av själva rättegången: där var det nämligen så mycket lättare att orkestrera känslorna och avskyn åt rätt håll, det vill säga mot den anklagades bänk.

Enligt boken Känslornas revolution, finns i olika tider olika känsloregimer – ”emotionologier”– byggda på en uppsättning känslonormer. Människor förväntas känna på ett visst sätt – på en begravning ska vi vara ledsna, på en fest uppsluppna, under en politisk debatt allvarliga och engagerade. Känslor är historiska och, som en av bokens redaktörer, Jens Ljunggren, uttrycker det,  ”i hög grad politiska”. Att utöva politisk makt kan vara att kontrollera våldsapparaten och människors tänkande, men också att utöva inflytande över hur människor känner. Mellan tanke och känsla finns ingen självklar riktning, känslan kan påverka tanken och tanken känslan – och den som vill påverka människor har intresse av att påverka såväl tanke som känsla. 
Foucault har, när det handlar om övervakning och straff, pekat ut det sena 1700-talet som en brytningstid när det gäller styrningen av en känsla som vedergällning, medan redaktörerna för Känslornas revolution är betydligt mer samtida och – för känslor som vrede, skam, trygghet och lust – har fokus på 1970-talet, eller ”det långa 1970-talet” som de benämner det, det vill säga perioden från mitten av 1960-talet fram till några år in på 1980-talet. Under den här tiden skulle det kännas på ett nytt sätt att bedriva politik, arbeta, ha sex och vara kär.

Författarna bakom de olika bidragen i boken ser inte känslor som något uteslutande historiskt och socialt konstruerat. Någonstans finns också en idé om autentiska känslor, eller åtminstone känslor som står i strid med tidens känsloregim – ett sätt att känna och tänka som utmanar det som är påbjudet. 
Jens Ljunggren inleder med en välskriven introduktion till forskningsfältet känslohistoria, följd av en analys av hur den svenska, statsbärande socialdemokratin förhöll sig till den vrede som sociala rörelser, strejkande arbetare och radikala intellektuella artikulerade i svensk samhällsdebatt på 1970-talet. Enligt Ljunggren hade socialdemokratin under 1900-talet använt och kanaliserat olika känslor. Inledningsvis handlade det om vrede bland fattiga och utnyttjade arbetare. 
När socialdemokratin kom till makten tonades vreden ner och arbetaren uppmanades knyta näven i fickan och istället vara delaktig i det stora trygghetsskapande reformarbetet. Arbetarnas oros- och otrygghetskänslor bekräftades, men inte deras vrede, eftersom, enligt Ljunggren, det var lättare för ett reformistiskt parti att hantera oro än aggressiv vrede. Dessutom byggde socialdemokratins emotionologi ända in i 1970-talet på att tryggheten ännu inte hade realiserats och att ”det var arbetarrörelsens stora uppgift att göra det”. 

Ljunggren menar att Olof Palme skickligt balanserade 1970-talets många starka känslor, genom att tona ner och omvandla vreden när det handlade om nationella missförhållanden (alienation, meningsförlust, arbetslöshet), samtidigt som han benämnde, bekräftade och påbjöd den när det handlade om internationella förhållanden. 

På liknande sätt beskrivs i bokens övriga bidrag hur olika aktörer å ena sidan använder känslor för att utmana en rådande emotionologi, å andra sidan använder utmanarnas emotionologi för att på en och samma gång försvara och/ eller omdana en rådande ordning. Ett exempel på det tidigare är Christina Florins analys av 1970-talets kamp mot traditionell sexualmoral, ”ett uppbrott från tryggheten och ett språng in i äventyret”, medan ett exempel på det senare är Linnea Tillemas studie av 1970-talets chefs- och ledarskapsutbildningar och den övning i autenticitet som dessa innebar.

Känslornas revolution är en oavbrutet intressant och övertygande läsning. Det är också en bok som efterlämnar frågor, dock inte som en brist, utan som en lust. Vad hände sedan? På vilket sätt hör våra känslor idag ihop med det långa 1970-talets känslomässiga omvälvningar? Och vilka känslor är det som olika krafter just nu försöker orkestrera för sina intressen? 

Jens Ljunggren menar att 1970-talets kritik mot rationalismen, upplysningstraditionen och framstegstänkande banade väg för individualism och för en uppgradering av känslors betydelse. Det innebär att vad vi känner inte längre bara spelar roll, det ska också få spela roll. I alla fall ibland. Däremellan har vi också fått lära oss (tänk Kognitiv beteendeterapi) att förstå skillnaden mellan tanke och känsla. Och i just det fallet har tanken tagit ett fast grepp om känslan. Åtminstone i teorin.

Mest läst