På Record store day i våras släppte Adam Granduciel och hans War on drugs en vinylsingel på drygt elva minuter, en veritabel odyssé som löpte över båda singelsidorna, och när albumet nu kommer tar hans nya skivbolag verkligen i från knäna i sin pressrelease.
Tydligen har Granduciel och bandets producent Shawn Everett den här gången ”utmanat vad det innebär att göra musik i dagens digitala och moderna landskap”.
Varningsklockor slår
Om ni undrar vad det är som låter där i bakgrunden så är det varningsklockor som slår. Högt och ljudligt larmar de om att The War on drugs har förvandlats till ... jag vet inte, Pink Floyd kanske? Men så är det inte. Tack och lov.
Ingen kan ju som Adam Granduciel vingla på kanten mellan det sliskiga och det stilfulla, mellan det milda och det närmast majestätiska, samtidigt som han hela tiden tycks ha full koll på vart musiken tar vägen och egentligen aldrig är nära att rasa ner i avgrunden. Perfektionst som han är.
En konstart
Alltså bromsar Granduciel in den fina, känsliga pianoballaden Knocked down innan den går överstyr och voltar in i Bryan Adams trädgård. Precis som han i sköna, svepande Strangest thing tänjer ut på vokalerna precis lagom länge för att bara påminna om idolen Bob Dylan, inte låta som honom.
Det där är faktiskt en konstart som Granduciel har utvecklat och förfinat på de tre album (Slave ambient 2011, Lost in the dream 2014, A deeper understanding 2017) som The War on drugs har spelat in efter det att låtskrivarkollegan Kurt Vile lämnade bandet för snart tio år sedan.
Hälften av låtarna på A deeper understanding är redan släppta som singlar på Spotify, och ni som har lyssnat på dem vet hur resten av albumet låter. Luckert och läckert.
Borde bli en hit
Som tidigare späckar The War on drugs sin ofta luftiga, drömska musik med rak och rätt okomplicerad rock. Det är lätt att sugas in i Granduciels sånger, och det är lika frestandeatt stanna kvar där inne i bubblan av musik som ofta påminner om något man hört tidigare, men som alltid landar i något eget.
Holding on påminner både om The Who (Baba O’Riley med stråkar) och U2 utan att det för en sekund ställer sig i vägen för musiken. Den andra låten med klart och tydligt uptempo, Nothing to find, hade i en rättvis värld blivit bandets första P4-hit. Men världen är inte rättvis. I så fall hade The War on drugs spelat på Friends Arena i november, inte på hopplösa Annexet.
Hyllad av Iovine
En av 1980-talets mest tongivande producenter, musikmogulen Jimmy Iovine, sade härom året i en intervju med Billboard att The War on drugs ”borde vara gigantiska”.
Om det inte har framgått så delar jag hans uppfattning.
