"Musiken påverkas av stället du spelar in på, inte bara av själva studion utan av människorna och historien, och om publiken är bekant med det stället känner de mer för din musik."
Det säger Ulleviaktuella Foo Fighters frontfigur Dave Grohl i briljanta dokumentärserien Sonic Higways.
Det stämmer säkert, det går att höra varifrån en skiva kommer. Inte alltid, såklart, men om man lyssnar noga kan en skiva berätta var den fötts och hur den formats.
Men framför allt är det platsen där låtarna har skrivits och skapats som färgar lyssnarens intryck, och ingen lär missa att 22-åriga Viktor Olsson kommer från Stenungsund.
Det är ett faktum som genomsyrar hela skivan, från de Motownpumpande basgångarna i öppningslåten 27 kvm hela vägen fram till det bedårande och avslutande titelspåret.
Med all respekt för Uno Svenningsson som bott där i flera år har just Stenungsunds roll i rockhistorien annars varit försumbar.
Ingen har sjungit om fotbollsplanerna och pendeltågens tidtabell, eller om palmerna som vajar lojt vid köpcentret. Inte förrän nu. För det är precis vad Viktor Olsson gör; han sjunger om stadens gator och torg, om industrierna, om människorna han växte upp med och om Ninas konditori på Strandgatan där de satt och såg solen gå ner.
Samtidigt fångar Viktor Olsson in och sätter ord på den förväntan och förvirring som alltid följer med att vara ung, oavsett om man bor i Stenungsund eller Sorsele. Hans uppväxtskildringar är säkra, träffande och stundtals riktigt jäkla bra. Så har han också halva Popsverige i sin ringhörna.
Viktor Olsson har spelat in sitt debutalbum på Gotland tillsammans med Peter Morén och Tobias Fröberg. Han lyftes fram av Tomas Andersson Wij, förädlades av Mauro Scocco och har jämförts med Håkan Hellström, Peter LeMarc, Lars Winnerbäck och Per Gessle.
Allt det där känns både rätt och rimligt men varje gång jag lyssnar på Viktor Olssons bästa låt, Regn, är det helt andra namn som flimrar förbi framför ögonen.
Och inte vilka namn som helst. De första 20 sekunderna har samma sköna feeling som Jonathan Richmans The morning of our lives, sedan börjar Viktor sjunga och då låter det plötsligt som en ung Van Morrison tagit plats framför mikrofonen.
Om det inte framgått så har Viktor Olsson nämligen en alldeles briljant sångröst, en soulröst som både smeker och river och som trots alla jämförelser är fylld av ett eget uttryck.
Baksidan av båten skulle till exempel ha kunnat bli en tafflig rip-off på Sam Cookes gamla A change is gonna come men växer i stället ut till en svensk soulklassiker i sin egen rätt.
Jag vet inte så mycket om Stenungsund som stad, som debutplatta och uppväxtskildring däremot imponerar den på varje plan.
.
Lyssna också på:
Peter Morén | I spåren av tåren
Van Morrison | Tupelo honey
Dusty Springfield Dusty in Memphis
