Kent skrev en gång en låt med titeln Livrädd med stil och jag kommer att tänka på den när en uppenbart toknervös Veronica Maggio kliver ut i regnet för en turnépremiär. Det där flickaktiga tilltalet blir liksom inte så charmigt när man samtidigt tycks just livrädd. Och visar det så påtagligt. Som tur är lossnar det ganska snabbt och bortsett från den typiska premiärstelheten som kommer med uppgiften så låter det mesta finfint.
Hon har rätt god hjälp av något som numera kan klassas som en veritabel hitkavalkad. Framförallt är de låtar som gjorts om för denna hennes typ femte sommarturné på raken alldeles prima. Låtsas som det regnar får ett Manchester-sväng som är superhärligt och den nya Satan i gatan är Maggios första och förmodligen enda flört med monoton rock. Eleganta arrangemang och ett fenomenalt band som nästan, men bara nästan, lyckas sprida lite solsken mellan den grå molnmattan. Vissa stunder, kvällens bästa, är det mindre lättsoul och mer bastung dansmusik och det passar vissa sånger bättre än andra. Mitt hjärta blöder i kombination med Finns det en så finns det flera vecklar tjusigt ut sig till något som skulle sätta Tylösands innergård on fire en varm natt i juli. Vilket i sin tur får en dänga som Måndagsbarn att kännas gammal.
För några veckor sedan gästade Maggio Håkan Hellströms jättespelning på Ullevi, ikväll återgäldar han tjänsten och startar i och med duettinsatsen i Hela huset en riktig kioskvältaravslutning med Sergels torg, Jag kommer och Hädanefter. Det blir nog sommar i år också.
