Välproducerat slöseri med Frances råa röst

"Frances hålls tillbaka på ett sätt som till slut börjar känns en smula sorgligt."

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Jag har nog inte hört en sådan oförställd, stor röst sedan Maria McKee fick sitt genombrott. Jovisst, alla från Adele till Miriam Bryant har något alldeles speciellt, men hos Frances finns ett så uppenbart ointresse av att sjunga ”vackert”. Det är så långt från Idol-idealen man kan komma, men ändå så odiskutabelt fint. Och begåvat.

Sedan finns det såklart många andra sångerskor som klivit fram genom åren, men i den här ligan med stora röster som trots allt bottnar i en slags indiescen är Frances unik. Några av er kanske såg när hon flimrade förbi i Allsång på Skansen förra sommaren. Jag vill minnas att hon sjöng genombrottssingeln Don’t worry about me, den där rösten ligger helt ensam, länge, länge.

ANNONS

När det nu är dags för fullängdaren har Sophie Frances Cooke från Newbury i England fått god hjälp av etablerade låtskrivare och producenter. Det hörs tydligt att det i alla fall hos någon eller några av de inblandade funnits en vilja att hålla fast vid de uppenbara kvaliteterna i Frances sångröst. Tyvärr har man ändå adderat ett välmenande, dämpande, välproducerat filter.

Musiken är snällare och mer tillrättalagd än vad Frances sång signalerar. Hon hålls tillbaka på ett sätt som till slut börjar känns en smula sorgligt. Lite som med just Maria McKee i Show me heaven. Stordåden kom senare.

Jo, Frances är såpass begåvad att hon fungerar även i mjuk R&B-pop som When it comes to där hon samarbetar med London-trion Ritual. Det är polerat men med känslan i behåll. Och så länge man drar ned på tempot och låter Frances vara så ensam som möjligt tillsammans med pianot är det oemotståndligt. När man lyfter bort dämpande filter kan ingen missa hur påtagliga och samtidigt komplexa känslolägen Frances kan förmedla.

Däremot blir Justin Bieber-poppiga No matter direkt ­deprimerande att lyssna på. Inget illa om Bieber-pop men här hör den inte hemma. Inte när man lyckats få Frances att låta som vilket anonymt pojkband som helst. Och då försöker jag ändå tänka bort de rent vedervärdiga Alvin & gänget-körerna. Ett rent slöseri med Frances talang.

ANNONS

Låt oss hoppas att hon får möjlighet att rätta till det framöver.

ANNONS