Få artister kan dela upp en lyssnarskara lika effektivt som Matti Ollikainen. Hans särpräglade röst skär genom de bredaste av folklager och kan separera vänner med närmast kirurgisk precision. Du måste välja sida, för eller mot, och det snabbt.
Så var det i alla fall tidigare. Så fort Matti Ollikainen öppnade munnen och började sjunga brukade lokalen fyllas av osäkerhet och dålig stämning. Folk skruvade på sig. Undrade om han skämtade. Men där vissa snörpte med munnen och stormade ut sögs andra fast och blev stående, oförmögna att värja sig mot den blandning av bluesig rockjazz och bottenlöst missmod som stänkte från scenen.
–Först skrattade folk nervöst. Sedan blev de tysta, och till slut började de att gråta ... det var inte helt ovanligt i början. Men nu verkar de ha vant sig, säger Matti Ollikainen med ett försiktigt leende.
Han sitter med en slät kopp kaffe på ett av fiken i Göteborgs Centralstation. Bredvid honom står en svart resväska med rullhjul och handtaget uppfällt.
Matti Ollikainen är på språng. Om en stund ska han ta tåget mot Uppsala för att dagen efter resa vidare mot Luleå. Därifrån är det 25 mil till Gällivare, och sedan ytterligare 6 mil till föräldrahemmet i Ullatti. Men redan i Luleå känns det som att komma hem. I alla fall lite grand.
–Hamnstaden Luleå har väl egentligen inget med Ullatti att gör, en by med 200 invånare, men det är något bekant med luften. Den är lite klarare, lite friskare.
Musikalisk far
Det var där uppe i Tornedalens glesbefolkade gränstrakter som Matti Ollikainen växte upp, med ett piano i vardagsrummet och massor av syskon.
–Pappa som var folkmusiker gick runt med mig på sina axlar och sjöng när jag skulle somna. Jag fick musiken i blodet kan man säga.
Redan som barn fastnade Matti Ollikainen för det där pianot. Varje dag klinkade han på tangenterna och fick nyttiga tips av sin storebror, som han kom att bilda sitt första band med, Kalasjnikov. Då var Matti 13 år, de andra i bandet runt 20.
Två år senare hoppade han av skolan. Gymnasiet i Gällivare hade ingen musikutbildning och de andra linjerna lockade inte alls. Det var bara pianot som drog. Musiken.
Musikutbildad
Så efter att ha arbetat i skogen i Ullatti och haft ett praktikjobb flyttade Matti Ollikainen som 17-åring ner till Skåne och folkhögskolan i Skurup. Även där i andra änden av landet kände han sig hemma.
–Jag träffade nya människor som älskade musik och fick spela piano med dem hela dagarna och kvällarna.
Så har det fortsatt. Efter Skurup blev det några år på Musikhögskolan i Göteborg, ännu fler band och en lägenhet i Lunden. Där har Matti Ollikainen stannat, i Göteborgs östra stadsdelar och – framförallt – i musiken. Den kommer han aldrig att kunna lämna.
Ett sätt att överleva
–Jag behöver musiken för att kunna begripa vad som händer. Det är så jag bearbetar mitt liv, jag sjunger om mina erfarenheter. Musiken är ett sätt att överleva.
Alltså har Matti Ollikainen samarbetat med massor av musiker och spelat i flera olika band genom åren, men det mest långvariga och lyckade projektet är Franska trion, som bildades redan 2002 och nyligen släppte sitt åttonde album.
LÄS MER:Storartat och svängigt svårmod
Bandet startade han mest av en slump ihop med Thommy Larsson och Victor Furubacken inför en spelning på avantgardeklubben Brötz. Nu som då med lösa tyglar och öppet sinne.
–Jag gör så gott jag kan och sedan får folk tycka vad de vill.
Matti Ollikainen
Född: 1973.
Uppvuxen: Ullatti, Gällivare.
Bor: Lunden.
Familj: Mamma och syskon.
Influenser: Gammal blues.
Bakgrund: Bildade Franska trion 2002 ihop med Thommy Larsson och Victor Furubacken (numera ersatt av Viktor Turegård). Trion släppte nyligen sitt åttonde album och som vanligt har Matti Ollikainen skrivit all text och musik.
Övrigt: Komponerar musik åt teaterföreställningar och har spelat med Håkan Hellström, Anna Järvinen, Peps Persson, Hästpojken, m.fl.
Aktuell med: Spelar på Pustervik 16 december.
