Efter ett långt förfilms-medleyoch ett utdraget trumsolo står han så där till slut. Steven Patrick Morrissey, och gör Slottskogen till sin. Och det är en synnerligen uppsluppen sångare som med små åthävor trollbinder sin entusiastiska publik. Som drar lite i skjortan då och då, och säger "Tack!" "Tack" och till och med rimmar i skymningen: "Light get's colder, suddenly you're older. But...so what!".
En helt annan energi präglar kvällens konsert än Morrisseys lite mer rutinartade, småtrista Göteborgs-spelning på Lisebergshallen för två år sedan.
Nu får han igång publiken på nolltid med Suedehead, tätt följd av Alma Matters i en ovanligt själfull version. Det är uppenbart att sångaren, som älskar att slänga sig med referenser och hylla sina egna obskyra hjältar, har ansträngt sig extra med kvällens låtval som är både spänstiga och smått oväntade.
You have killed meframförs som tredje låt strax innan Den Politiske Morrissey gör entré och börjar mässa med sarkasmen drypande ur mungiporna: "Do you want Donald Trump? Do you want Hillary Clinton? No, nobody does." Samtidigt som han i nästa andetag ironiserar över en framtida värld med noll självförtroende och lika många fria val. l en något manglande Ganglord vänder han sig strax därefter mot polisbrutaliteten, och skenheligheten inom poliskåren "What they really say is get back to the ghetto!"
Spontanapplåder utbryter i publikhavet på veganska Way out west när sångaren klämmer i med The bullfighter dies från senaste skivan World peace is none of your business. I bakgrunden syns bilder på en tjur stående på bakbenen över den döde tjurfäktaren, med knivar i ryggen.
"Det är en stor ära att vara på en helt och hållet vegansk festival!" säger Morrissey gillande från scenen och fortsätter: "Att den är utsåld borde noteras av resten av världen!" Sedan fläskas det på med en strid ström vidriga bilder från scenen, på djurplågeri och djurslakt som en illustration till låten Meat is murder. Om någon skulle ha missat budskapet som hamras in dyker strax därefter också en skylt upp på svenska: "Vad är din ursäkt nu? Kött är mord"
En magnifik version av Everyday is like Sunday från debutalbumet Viva Hate, lättar dock straxupp stämningen och får ett fan att lyckligt storma scenen och stjäla en kram.
You're the one for me fatty från albumet Your Arsenal blir en höjdpunkt liksom Speedway delvis framförd på spanska.
Fantastiska The world is full of crashing bores framkallar rysningar och trumpetsolot sitter perfekt i First of the gang to die. Sedan är Morrissey helt i gasen och konserten går på högvarv: "Orkar ni mer? Jaaaa! får han till svar. Var det ett nej jag hörde? skämtar sångaren och river i rask takt av All you need is me, Jack the Ripper med benhårt komp och I will see you in far off places.
Känsloläget maxas med The Smiths-klassikern What she said innan Morrissey rori hamn kvällenmed Irish blood, English heart.
Maladjusted. Missanpassad är nog det ord framför andra som definierat och ledsagat Morrissey. Ett utanförskap han använt som en livboj att envist klamra sig fast vid tills döden skiljer dem åt. Men just i kväll är han tvärtom förbehållslöst älskad.
För sitt brustna hjärta, kompromisslösheten, ilskan, alla uppfordrande frågor och existentiella funderingar. De stundtals så exakt formulerade texterna, med alla sinayviga känslor.
