Tomas Andersson Wij med Kleerup och Mauro Scocco

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

En ensam man och en gitarr. Det skulle kunna bli en stillsam inledning. Men Blues för Sverige är en stark låt och Tomas Andersson Wij gör det mesta av den och sitt gitarrspel. Men den här kvällen handlar ju om tre män och ett antal gitarrer och kvällens första gäst är Andreas Kleerup.

Han låter raspigare än vanligt, förkyld?

Longing for lullabies är fin ändå fast han blandar ihop verserna, säger han sen och så har han visst missat planet hit.

Det där lite trivsamma mellansnacket får Tomas Andersson Wij kämpa med, men han klarar det bra och Kleerup kommer med oväntade inpass.

ANNONS

Känslan av två kompisar som jammar ihop är trivsam även om man kan ana att repetitionerna kanske borde varit fler. Men vi får höra en ny Kleeruplåt som låter lovande.

Snacket flyter lättare när Mauro Scocco går på scenen efter paus med Jag saknar oss. Och stämningen stiger.

Det är avslappnat, roligt, och riktigt fint musikaliskt, bitvis magiskt.

Mauro Scocco har varit sparsam med liveframträdande sedan Ratata-tiden i slutet av 80-talet, men efter att ha gästat Tomas Andersson Wij i Stockholm i november fick han tydligen mersmak. Och han verkar trivas på scenen.

Gamla hits får ny lyster.

Och när det är dags för extranummer är alla på scen och det verkar lite improviserat men lekfullt och himlen är definitivt runt hörnet.

ANNONS