Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/12

Till och med Lana Del Rey kan bli för blasé

Ibland känns livet som bekant helt värdelös. Typ när kaffet är slut, det regnar på semestern, man är pank den 10e och någon annan är inloggad på ens HBO-konto och man glömt vem man gett lösenordet till. Då brukar jag tänka på att Lana Del Rey existerar i samma värld som jag och blir glad igen.

Lana del Rey

Flamingo, Way out west, lördag.

Pop

Publik: Tapper och kärleksfull.

Bäst: Lanas relation till fansen.

Sämst: Så trött.

Det finns en miljon anledningar att älska Lana Del Rey. Hennes värld är fullkomligt dränkt i melankoli, nihilism och olycklig kärlek i ett avlägset Amerika där alla körde enorma bilar på dammiga vägar med överdimensionerade sjalar i håret. I Lanas värld är hon drottning, fullkomligt ouppnåelig och sval, men samtidigt lättillgänglig, krossad och osäker.

Sedan debuten Video games har hon vuxit till en av världens största artister. Just nu kanske störst av alla. Trots att hon har släppt musik i samarbete med flera av världens största företag, har hon ändå lyckats vara kompromisslös indie. Alltid genomtänkt, både estetiskt, musikaliskt och känslomässigt.

Mina förväntningar är helt enkelt enormt höga när Lana väl går på scenen för att avsluta årets Way out West. Detta skulle vara festivalens höjdpunkt, kanske skulle hon till och med putta mer SIA från tronen över bästa spelningar jag sett här. Men det verkar inte som att Lana är lika glad att existera i min värld som jag i hennes just ikväll.

Klädd i vitt, med en mil långa ben är hon visserligen förtrollande, men det ska snart visa sig att till och med Lana Del Rey kan bli för blasé. Hälften av låtarna orkar hon knappt sjunga, ett tag är jag rädd att hon ska somna. 

Det finns förstås undantag. Cherry, Born to die, Ride, Ultraviolance, Video games och Love är stundtals dödligt vackra, klassiska och oslagbara poplåtar och mot slutet bränner det äntligen till, ända ner i själen.

Men det räcker inte. Ikväll fick Göteborg bara uppleva en skärva av det magiska som är Lana Del Rey.

Se mer från - Way out West 2017
Mest läst