Joakim Thåström har varit ute på vägarna mer eller mindre sedan i mars. Nu är det över för den här gången. Spelningen på Liseberg sätter punkt. Då är det förstås viktigt att allt blir rätt.
Normalt sett börjar konserterna på Lisebergs stora scen klockan åtta, men Thåström fick senarelägga spelningen en timme. Därmed kunde han utnyttja skymningen och få full utväxling för den suggestiva ljussättningen. Dessutom blev det en vacker bild med alla lamporna som ramade in publiken.
Thåström och hans band var infernaliskt samspelta redan i vintras och det är inget som förändrats sedan dess. Konserten är byggd av ungefär samma stomme låtar och Thåström kan lägga all sin omvittnade energi på att med imponerande exakthet få ut maximalt av varje ton, varenda stavelse. När han dessutom skruvat upp allt ett snäpp så att det är hårdare och starkare än inomhus blir effekten bitvis brutal.
Tidigt kommer en närmast utmärglad men oj så vacker Sönder Boulevard. Det tyder på stort självförtroende att på ett nöjesfält hålla igen på det viset.
På det följer Imperiet-låten Jag är en idiot i en förkrossande hård version. Han presenterar Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce som sin favoritlåt och sliter och drar i Rock n roll är död. Till slut kommer en Ner mot terminalen där Thåström är avslappnad och glad.
Det allra starkaste med att se Thåström 2015 är att han aldrig tidigare lyckats vara så fokuserad och konsekvent sedan så lång tid. Ebba Grön brann explosionsartat medan Imperiet kvävdes under sin egen allvarsamhet. Peace, love and pitbulls var bitvis fantastiskt, men samtidigt också ett experiment i oväsen som inte kunde pågå för länge. De första soloskivorna håller hög klass, men på senare år har Thåström verkligen växt in i den kostym han numera oftast har på scenen. För kvällen röd med Cantona-uppfälld krage. Thåström har mognat till en oupphörligen fängslande berättare på en nivå han aldrig var i närheten av förut. Då när det egentligen inte spelade så stor roll vad han sjöng, utan hur han sjöng det. Och då sjunger han ändå fortfarande helt fantastiskt, oavsett om bandet backar upp med asfaltsballader eller stålblank rock.
Så vart leder vägen härnäst? Jag vet inte, men kanske kan man hoppas på några väl valda klubbkonserter innan jul. Annars är det väl tystnad som gäller och sedan, så småningom nya låtar, nya texter, nya ljud. Thåström har hittat ett sätt att göra musik som han kan ta med sig hela vägen till slutackordet. Därmed har Thåström faktiskt också äntligen gjort verklighet av visionen i inledande Alltid va på väg. Paradoxalt nog i samma rörelse som han tycks ytterst tillfreds med var han är.
