Thåström på Gothenburg Film Studios.
Thåström på Gothenburg Film Studios.

Thåström | Gothenburg Film Studios, onsdag

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Thåström fungerar alltid bäst live. Så också denna onsdag. Inramningen kunde knappast heller varit bättre. Regn som piskar mot asfalten. Under skosulorna: krossat glas, och de övergivna industrilokalerna vid Gothenburg Films Studios täckta av graffitti som för tankarna till sinnessjuka sjömän.

Thåströms egen filmkarriär kan sammanfattas snabbt (förutom Ebba the movie): Den frusna leoparden där han spelade mot Peter Stormare och Christian Falk i ett drama som utmärkte sig mest för tomt poserande.

Men det är inte det vi är här för att minnas.

Istället står starka albumet Den morronen i fokus. Och artisten Thåström som nuförtiden inspireras minst lika mycket av den polske poeten Adam Zagajewski, författaren Herman Hesse eller gospelsång, som av flyktsoda och coca cola cowboys.

ANNONS

Ikväll är det dovt, tungt och nervigt redan från start. Thåström i kritvit kostym, hatt och väst dyker avspänt upp på scen river av en skön version av Långsamt genom, uppbackad av sitt ultimata kompband: med Pelle Ossler på gitarr, Niklas Hellberg, piano, Anders Hernestam på trummor och Ulf ”Rockis” Ivarsson på bas. Strax därefter följer en mäktigt inlevelsefull Aldrig nånsin komma ner, från Mannen som blev en gris (2002) Thåström kostar på sig ett "Varsågoda!" innan segertåget fortsätter med fina versioner av Gräsfläckar, Alltid va på väg och Ingen sjunger blues som Jeffery Lee Pierce, där Thåström än en gång drar fram munspelet ur fickan.

Slickar i mig det sista, Den morronen och romantiska Ner mot terminalen låter alla ännu bättre live.

Innan den bejublade konserten är till ända har vi också fått höra en avskalad variant av Österns röda ros från Imperiet-plattan Synd. En tidlöst stark låt med skrämmande aktuell text.

Och så suveräna Kriget med mig själv som extranummer.

ANNONS