Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

Taylor Swift spelar högt med nya stilen

"Låtmakeriet, melodierna, sångrösten och karisman, allt underordnar sig ljudbilden."

SKIVA

Pop
Taylor Swift
Reputation 
(Big machine/Universal)

Fredagen efter den supersmöriga Country music awards-galan släpper Taylor Swift sitt nya album. Säkert en tillfällighet men ändå en illustration av att Taylor Swift helt lämnar countryn bakom sig. Det är ju inte alltför länge sedan hon rankades som den kommersiella countryns stora framtidslöfte, men Swift visade sig ha spretigare och ambitiösare planer än så.

Efter den briljanta 1989, där Taylor Swift fullt ut visade vilken oerhört begåvad låtskrivare hon är, väljer hon nu att göra extremt producentstyrd musik. Låtmakeriet, melodierna, sångrösten och karisman, allt underordnar sig ljudbilden.
Och producenten, ja det är svenske polarprisvinnaren och Billboard-mästaren Max Martin. Vilket såklart hörs. Reputation-plattan är byggd av massiv, kraftfull, elektronisk popmusik. Det trycks på ordentligt med aggressiva, hårt spända syntsmockor och refränger som klampar på utan ett ögonblicks tvekan. Det är bra, ja det är stundtals till och med världsklass. Men det är också så att Taylor Swifts alla styrkor hamnar på en ny spelplan där hon trängs med många andra. 

När Taylor Swift gör musik som tangerar Britney Spears, Rihanna, Selena Gomez och Ariana Grande blir hon samtidigt också mindre unik. Det fanns ingen annan megastjärna som gjorde det Taylor Swift gjorde på 1989, nu väljer hon att, om man så vill, rätta in sig i ledet. Förmodligen är det lika delar modigt som dumdristigt, hur som helst spelar Taylor Swift ett tämligen högt spel med sin egen särart. Å andra sidan är det konstnärligt utmanande att ge sig in i det där getingboet. Svenska Tove Lo är ju också inne i samma härad, men det jag hört av hennes kommande skiva är helt ärligt mer personligt än detta. 

Men visst kommer ändå Taylor Swift ut ur det här något sånär helskinnad. Don't blame me är en ruggigt mäktig popgospel, End game där hon gästas av Ed Sheeran och Future är lökigt på ett ganska så härligt vis och både Dancing with our hands tied och Delicate knyter en stilig brygga till förra skivan.

"The old Taylor can't come to the phone right now - she's dead", utbrister hon vid ett tillfälle. Oklart om hon syftar på country-Taylor eller den Taylor som fanns innan hon kördes några varv genom det massmediala drevet. Oavsett ska det bli spännande hur hon återuppfinner sig själv nästa gång.
 

 

Mest läst