Tiden går. För tre veckor sedan fyllde Suzanne Vega 57. Dessutom har det hunnit gå hela 31 år sedan hon skivdebuterade. Tre decennier av framgång – ett 80-tal av rampljus, följt av ett lugnare bakvatten av trogna fans och makligt skivsläppartempo. Senaste skivan kom 2014 och för oss, de trogna fansen, bjöd den inte på några större överraskningar. Inte mer än det faktum att tiden trillat på utan att – tydligen – alls påverka Suzanne Vegas röst. Hon sjunger fortfarande lika underbart vackert i Jacob and the Angel från 2014 som i Small Blue Thing från 1985.
Samma sak gäller då hon denna soliga afton ställer sig på Taubescenen tillsammans med evige parhästen Gerry Leonard. Sångmässigt är det farligt nära perfekt. Expressivt, inlevelsefullt. Och väldigt vackert. Men tyvärr räcker det ju inte med att bara sjunga fint. Och detta blir särskilt tydligt då kvällens låtval svajar ganska ordentligt. Guldkorn finns, så klart. Mängder av dem. Marlene on the Wall, Caramel, Small Blue Thing, Gypsy, Left of Center … Men också rena stolpskott som Fat man and Dancing Girl (varför i hela fridens namn väljer man att öppna en konsert med den?)
Och vad gäller de nya låtar som bjuds – tre spår från kommande skivan om författaren Carson McCullers, så blir det plötsligt väääldigt New York. Det blir Juilliard, off Broadway och rena teatertramsfasoner fjärran från innerliga melodier och vackra ackordföljder.
Ytterligare ett minus delas ut för att låtlistan är misstänkt likt förra gången Suzanne Vega var i Sverige för fyra år sedan. Jag vågar inte ta gift på att det är identiskt, men det känns, tja, tämligen trist och oinspirerat.
Men ändå. Rösten. Charmen. Majoriteten av låtarna. Nämnde jag rösten?
Till slut får vi så klart Luka i en fin, avskalad tappning. Och Tom's Diner. Ett värdigt avslut på en trevlig stund, en – sammantaget – helt okej konsert med världens finaste Suzanne.
