Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
risberg1_1878693_1024 x 683 standard_2005913
Extramedlemmen Malin Wättring på saxofon och Susanna Risberg själv till höger.

Susanna Risberg Trio med Malin Wättring | Nefertiti, fredag

Jazz

Nefertiti, fredag

Publik: 140

Bäst: Balansen både i gitarrspelet och mellan musikerna.

Sämst: Oinspirerat extranummer.

 

Tidigare under kvällen sitter jag och filosoferar om olika sätt att spela gitarr. Jag kan dyrka en helt ohämmad gitarrist som Bill Orcutt som spelade på Nefertiti häromåret. Eller en Derek Bailey som förenar logik med kaos. Samtidigt, finns det något bättre än Django Reinhardts soloimprovisationer? Eller snyggt, rent spel som samtidigt går in i ett djup, typ vissa saker av Bill Frisell.  

Nä, strunt i gubbarna, innan Susanna Risberg, ung, hyllad jazzgitarrist går upp på scen med sin trio (med Malin Wättring som prominent extramedlem) dyker en annan kvinnlig jazzgitarrist upp i huvudet, den oförutsägbara Mary Halvorson. Lyssna på hennes solocoverplatta Meltframe, till exempel. Susanna Risberg är något mer traditionell i sitt sätt att spela än sin amerikanska kollega, men hittar egna infallsvinklar, och utvidgar melodierna i samspel med trummisen Jonathan Lundberg, Ale William Sjöström, elbas, och Malin Wättrings saxofon.

Flera av låtarna hämtas från fjolårets två skivor, men det presenterades även nya låtar, som Risberg skrivit till sin examenskonsert om någon vecka, samt två låtar, från Malin Wättrings album Glöd. Vildvittra startar med Fire!-frustande saxofon innan den går in i ett mer melodiskt landskap och Slinger är kvällens mest spirituella komposition med vandrande, mjuk basgång. Kul att höra de här låtarna i andra kläder. Sjöström överraskade på slutet, innan extranumret, med att ta över hela konserten när han i ett par minuter var i centrum och snyggt varvade uppskruvad rytm och melodisk puls.

Öppningsspåret på skivan, Bliss, tyckte jag var långt bättre live med sina snabba skiftningar och Du håller just nu på att bli… är en sorts klimax, lika mycket rock som jazz, med en förlösande, återkommande melodi som liksom sticker iväg, och fick extra tryck av Wättrings saxofon. Men jag undrar om inte kvällens allra finaste låt var Lotass, utan saxofon, med glittrande, transparent gitarrspel. Lockande titel. Möjligen är den inspirerad av någon bok av Lotta Lotass eller kanske drömmen om att få se gäckande fotspår i snön.

Mest läst