Ett av den senaste tidens mest utdragna artistgräl är det mellan The War on Drugs och Mark Kozelek, som inleddes när ljud från War on Drugs spelning under Ottawa Folk Fest 2014 läckte in till Kozeleks konsert på samma festival. Glåpord, nidvisor och internetkränkningar har följt i strid ström – och därför drogs det en del på smilbanden när det avslöjades att Kozeleks Sun Kil Moon i sista stund bokats till Way out West, där fienderna spelade under torsdagen.
Faran verkar dock vara överstånden och stridsyxan nedgrävd. Mark Kozelek avslöjar i sin avslutande ljuddikt om döda förebilder och älsklingslandet Sverige, att han till och med bett bandets trummis Charlie Hall att spela med honom i dag. En planerad Finlandsresa för WoD satte dock käppar i hjulet för det arrangemanget.
Lika bra det. Den oerhört avskalade konserten, där doldisen Nick Zubeck spelar gitarr och Kozelek ömsom viftar med armarna som en tv-predikant, ömsom bankar med en trumpinne på en kagge, är en upplevelse som ingen i Linnétältet hade velat ge upp.
Bortsett från en aspekt då: att Kozelek inleder spelningen från lokalens golv, bland publiken, som en helbrägdagörare. Rena mardrömmen för pressfotografer och korta människor. Efter att halva tiden har gått klättrar han äntligen upp till sin ensamma bandmedlem och alla får sin efterlängtade visual, även de som befinner sig långt bak.
Mark Kozelek har flyt i livet och i karriären just nu. Både fjolårets Benji och Universal Themes som släpptes i år har landat väl hos kritiker och publik, och i hans mest lysande stunder i dag anar man storheten som fanns i det forna projektet Red house painters, samt på Sun Kil Moons två första album.
En uppenbar skillnad från den tidens Mark Kozelek är att en Sun Kil Moon-spelning 2015 är betydligt rivigare än för tio år sedan. Kanske har han ledsnat på att vara förgrundsgestalt i den genre som lite skämtsamt brukar kallas för sadcore. Därav har det blivit en hel radda AC/DC- och Modest Mouse-covers efter alterego-bytet, samt fler rockvrål än i den mer orkestrala och stillsamma ledsamhetsrocken hos Red house painters.
Höjdpunkter under kvällen blir Benji, och Nick Cave and The bad seeds-covern Weeping song som tillägnas Cave och dennes familj. Efter att tragedin med Nick Caves son inträffade för en månad sedan, har Sun Kil Moon spelat den låten på varje konsert under turnén.
Död blir också huvudtemat i slutets tio minuter långa orerande, där Kozelek berättar att sista mötet med vännen Elliott Smith ägde rum i Sverige, ett samtal som snart stördes av ett störigt band i vita kostymer som kallade sig The Hives. Han säger också att Lou Reeds bortgång grämde honom, men att han i alla fall fick tillfälle en gång att säga till Reed hur mycket han älskade legendarens musik.
Lou Reed blev inte svaret skyldig:
"Vem är du?"
