Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/6

Stundtals riktigt snygg Las Vegas-show

Det är tydligt att även storbandsmusiken är som skapt för Jill Johnson, skriver Jan Anderson.

Show

Jill Johnson - That's life

The Theatre, Gothia Towers, onsdag (Premiär)

Bäst: New York New York är riktigt snygg!

Sämst: When you tell me that you love me känns som en Eurovisionballad.

Publik: Fullsatt (1 280 personer).

 

 

Det råder nog ingen tvekan om att countryn fortfarande är den musik som ligger Jill Johnson närmast om hjärtat. Det där släpiga twanget finns djupt begravt i hennes röst, hon är bästa vän med Pam Rose (Emmylou Harris gitarrist på senaste turnén) och lagom till att den här krogshowen nu skakar igång på The Theatre blir det också nypremiär för hennes prisade countryserie Jills veranda i SVT.

Men det sagt, när de dammiga verandabootsen och westernskjortan bytts ut mot högklackat och glittrande aftonklänningar är det tydligt att även storbandsmusiken är som skapt för Jill Johnson. För det är verkligen en cool, läcker och stundtals riktigt snygg Las Vegas-show som sångerskan och tv-profilen har satt upp på The Theatre i Gothia Towers, där Joe Labero tidigare höll på att bränna ner trippeltornen med sin eldfängda trollerishow, och som från och med nu helgrullar i Göteborg fram till veckan före jul.

Jill Johnson inleder kalaset med sin egen tolkning av Daddy lessons, Beyoncés samarbete med Dixie Chicks, och det är nog ingen slump. Tvärtom känns det som om Jill Johnson i sina bästa stunder lyckas slå en bro mellan just Beyoncés extravaganta professionalism och Dixie Chicks avslappnande countryattityd.

Tyngdpunkten i den här imponerande storbandsföreställningen med 18 musiker på scen (samt två virvlande nycirkusartister som ibland lyfter musiken och ibland på ett inte helt lyckat sätt stjäl uppmärksamhet ifrån den) ligger i och för sig på de kapitel som framförallt Frank Sinatra och Sammy Davis Jr rev ut ur den amerikanska sångboken och gjorde till sina (That's life, Fly me to the Moon, Mr Bojangles, Almost like being in love), men Jill Johnson bjuder också på en finstämd version av Cindy Laupers Time after time, ett par ösiga låtar av Stevie Wonder och Blood Sweat and Tears, Aretha och Elvis och - såklart - ett countryparti med en stillsam låt från tv-serien Nashville och ett svängigt parti med Dolly Partons största publikfavoriter.

Det som hade kunnat kännas spretigt hålls dock ihop fint av Bohuslän Big Band och såklart av Jill själv, som sjunger lika bra som alltid och dessutom bjuder på stabilare mellansnack än vid den krogshow hon gjorde på Rondo tvärs över gatan för tre år sedan.

Mest läst