Bild: Anna Svanberg
Bild: Anna Svanberg

Storartat och svängigt svårmod

Ångest och elände. Frenesi och frustration. Det finns något storartat över Franska trions svårmod, skriver GP:s Jan Andersson.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Ångest och elände. Frenesi och frustration. Saker som bara måste skrikas rakt ut! Det finns något storartat över Franska trions svårmod, något som sipprar fram på deras album men som fullkomligt genomsyrar bandet på scen. Givetvis handlar det mycket om Matti Ollikainen, trions motor och självklara maestro.

Ollikainen ikläder sig rollen som den blyga frontfiguren från Tornedalen med briljans och bravur, och som den felande länken mellan M.A. Numminen och Tom Waits slår han musikaliska broar över områden där ingen annan ens har tänkt på att bygga. Ofta med glödande resultat.

I Repet, kniven, kärleken från senaste albumet Som ett spjut genom dagarna plockar trion upp delar av Gloria Gaynors klassiska discostänkare I will survive och ut kommer en Bizarroversion av Lars Winnerbäcks Elden, ni vet den där låten där Winnerbäck lallar runt i Oslo med någons ex och är tröttare än vanligt. Fast det här är smutsigt, desperat och såklart grymt svängigt.

ANNONS

Precis som Du ska inga gudar hava jämte mig och Tillbaka i grått, där Matti Ollikainen frustar fram sin historia om en man som fastnat i spriten och vägrar att rycka upp sig, som vänder sig till flaskan för att åtminstone förlänga tiden innan han tar till repet. Vilket förresten är ett rätt genomgående tema.

Ja, ni märker själva, Franska trion låter som en Kaurismäki-film ser ut och visst hade Finska trion varit ett mer passande namn. Men kanske lite för lättköpt, och så jobbar inte den här trion. Inte alls.

För Matti Ollikainens säregna sångröst är verkligen ett kapitel för sig. Likt Kjell Höglunds kräver den tillvänjning, den fordrar tid och den förväntar sig – och belönar – ett öppet sinne.

Härom året testade jag Franska trions skavande julskiva på familjen. Det gick inget vidare. De höll på att bryta ihop. Jag tänker dock göra ett nytt försök varje december och räknar kallt med att trions julskiva kommer att ingå i familjens basutbud lagom till att ... tja, Västlänken invigs.

Tillbaka till gårdagens konsert och det inledande påståendet om att mycket handlar om sångaren och pianisten Matti Ollikainen, för det gör det. Men inte bara.

ANNONS

Thommy Larsson på trummor och nye basisten Viktor Turegård hjälper till att driva musiken framåt och är direkt nödvändiga för att piska upp den storm som Ollikainen rider på.

ANNONS