Sprallig punk och gubbar i sina bästa år fick igång Liseberg

Miniturnén Let's Spend The Night Together gick av stapeln på Liseberg under fredagkvällen. Hurula, Weeping WIllows och Veronica Maggio bjöd på sommarstämning. Så bra var konserterna.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det är ingen imponerande publiksiffra framför Stora scenen på Liseberg vid 18-slaget. Det råder ett ynka jubel när punk/rock/pop-snubben från Norrbotten börjar spela. Men likt myror till sin stack kommer de krypandes, gör ett närmande mot scenen där Hurula öser på. Det passar sig alldeles utmärkt för honom att dela scen och kväll med ett gäng veteraner och en popdrottning.

När låtarna Om jag tänker alls, 22 och Betongbarn dånar ut finns det nog ingen som inte diggar lite försynt med huvudet.

Det är onekligen ett kontrast. Från ett relativt spralligt Hurula-band, till ett gäng gubbar i sina bästa år. Men kan vi ta en sekund och prata lite om Magnus Carlson? Den där silkeslena rösten som riktigt smeker Lisebergspubliken. Weeping Willows är ödmjuka i sitt scenspråk. Bjuder på en omfamnande närvaro. Står för underhållningen på ett plikttroget sätt. Touch me ger effekten av att håren på kroppen reser sig lika snabbt som Fabio Arus attack i den femte Tour de France-etappen. En rysning som tränger in i varje por. Carlsons Så mycket bättre-version av Jill Johnsons Kärleken är, blir kvällens första kramlåt som hade kunnat spräcka speglar.

ANNONS

Vi må kanske inte ha några tårpilar i Sverige som inte är hybrider, men vi har minsann tårpilarna från Stockholm. Ikväll är det tillräckligt. Våra tårpilar är ju i alla fall snyggt klädda, kan sjunga och musicera och har inte ens börjat vissna på över 20 år. Bara det liksom.

Många betalade säkert den där hundralappen för att bevittna Weeping Willows, men det känns lite som att vänta på sol under ett regn. Veronica Maggio är den där solen. När hon öppnar med Välkommen in bjuder hon upp till glädje, sång och dans. Maggio och bandet matchar varandra snyggt i rött och scenbilden är så genomtänkt vacker. Publiken är som förtrollade. Tittar upp mot en prinsessa som tar över en tron. Lyckas inte slita blickarna. Händerna i fickan, fast de bryr sig. Jublet ekar mellan de små kaninhusen när tonerna till Hela huset anas. Kvällens första allsång blir en hyllning till Göteborg.

Hon har varit med ett tag nu. Åtminstone så länge att låtar som Sju sorger, Mitt hjärta blöder och Satan i gatan har blivit gamla godingar, men när hon kör dem ikväll känns de som iskaffe gjort på nymalda bönor: färskt, abstinensdödande och något man bara tycks behöva en sommarkväll.

ANNONS

Finns det en så finns det flera, säger hon. Men det finns ju bara en Veronica Maggio. Och Håkan Hellström, Ed Sheeran, Coldplay, Bruce Springsteen och allt vad de heter får passa sig som satan, för här har vi en som snart är redo att ta över Ullevi.

ANNONS