Slowgold, alias Amanda Werne, har med imponerande säkerhet tagit steg efter steg till dess att hon inför det här albumet står på tröskeln till det som brukar kallas att vara "en bred artist." Vad nu det är i dagens musik? Nåväl, hoppas verkligen att alla de som såg henne tillsammans med Augustifamiljen i På spåret också tar sig tid att lyssna på Amandas nya platta som Slowgold.
Trygg med sitt uttryck har hon, musikerna Johannes Mattsson på bas och trummisen Erik Berntsson samt medproducenten Cristian Brieba, tillsammans kunnat koncentrera sig på att ge varje låt rätt kostym med i minsta detalj skräddarsydd passform. Slowgolds musik benämns ofta just som "drömsk" och titeln på nya albumet skriver kanske under på det.
Jag tycker tvärtom att låtarna på Slowgolds tredje platta är genomgående distinkta, framdrivna av tydliga idéer. Det finns ingenting flummigt med den här musiken, tvärtom släpper Slowgold aldrig sitt skärpedjup.
Här finns den lätt uppsluppna lekfullheten i inledande Karusellen med de fina raderna "jag vill inte längre prata, vill inte heller se dig sur, så vi ses vid karusellen...". Sedan kommer bland annat Sammetsmorgon som låter som ett mellanting mellan psalm och en gammal barnvisa där man dragit ned tempot till krypfart. Alla måste ju gilla hur Amanda Werne sjunger ut i Orden, en mix av Joni Mitchell och Neil Young med Amanda på ljuvlig gitarr som samsas med en stillsam orgel.
Även i Staden är gitarrspelet väldigt fint medan rasslande trummor och bas skapar en skönt, folkproggig känsla. Och så då Amanda Wernes sång, verkligen ett unikt instrument som hon likt alla fängslande berättare kan variera och anpassa efter humör och musikalisk omgivning.
Tröskeln till det stora genombrottet må vara en sak. Det fina i kråksången är framförallt att Amanda Werne och Slowgold rör sig allt närmare den innersta kärnan i den musik man hört i sina drömmar.
