Skilled musicians with over twentyfive years experience, signalerar storbildsskärmen när den legendariska poptrion går på scen. Jo tack, vi vet. De förväntansfulla ansiktsuttrycken i publiken är många.
Det iskalla regnet på våra jackor har torkat och verklighetsflykten är efterlängtad. Sarah Cracknell gör entré i vit boa och sval röst. The Field Mice-covern Kiss and make up är först ut.
Sarah Cracknell, Bob Stanley och Pete Wiggs blev ett på 90-talet. Sedan dess har de tänkt i koncept. Sommarens platta Home countries är inget undantag. Temat är ”hemma” och låtarna kretsar kring hat/kärleks-förhållandet du har till platsen du kommer ifrån.
Melodiska Out of my mind tar oss bortanför gråskalan utanför. Orkestern bygger skira popfantasier, som jag helst hade avnjutit i dubbelsiffriga plusgrader, liggandes raklång på en solbädd. Gärna med en begynnande bränna på benen och med utsikt över semesterflanörer, som sippar på sina pina coladas. Det är just dessa associationer bandet strör över oss. Det låter luftigt, glatt, lätt och ledigt.
”Får ni stå upp härinne?” undrar Cracknell. En befogad fråga. Det är inte bandets fel, men på grund av lokalen känns konserten emellanåt instängd. Bandet leker sig igenom sin låtbank, trots omständigheterna. Göteborg blir Lilla London med sångerskan, som hela tiden söker kontakt i mellansnacken. Det är fint.
På bildskärmen blandas moderna vardagsbetraktelser med nostalgi, som när en instruktionsvideo av Sony Walkman-freestylen får kompa dansanta I’ve got your music. Det är charmigt. Tidmarkörerna påminner om det stora inflytande bandet haft på indiekulturen.
Kvällens konsert är trivsam men inte alltid engagerande. Den sofistikerade stilen känns ibland avståndstagande. Låtar som Split screen rinner av mig. Den är för snäll.
Hitsen från debuten Foxbase Alpha lyfter. I Nothing can stop us now når verklighetsflykten sitt klimax. Den svävar drömskt och påminner om senare generationers popband, så som franska Air eller norska Kings of convenience.
Bästa Only love can break your heart, Neil Young-covern som knappt går att spåra till originalet, attackerar oss. Monster borstar tänderna på storbildsskärmen och strålkastarna provocerar våra sinnen. Just då blir Saint Etienne en egen konstform.
