För den som av någon anledning fått för sig att Zara Larssons popularitet är en fråga om män mot kvinnor, skulle ett besök på Summerburst under fredagen ha varit undergörande. Från min vrå ser jag nämligen minst lika många män som kvinnor i folkvimlet, varav de allra flesta sjunger med och dansar på ett så oironiskt sätt att det bara kunde äga rum på den stora dansfestivalen i början av sommaren.
De flesta låtar hämtas från det nya albumet So good, där Larsson har samarbetat med stora artister och låtskrivare som Ed Sheeran, Ty Dolla Sign och Wizkid. Ingen av dem är förstås med i kväll, men vad gör det på Summerburst, den samplade musikens Shangri-La? Wizkids röst hörs plötsligt eka ut ur högtalarna i duetten Sundown, den mest klubbiga av alla Larssons nya låtar. Vid ett annat tillfälle börjar Zara Larsson och dansörerna – i kväll i toppar med Lush Life-loggan extremt tydligt synlig, ty vi är långt från public services domäner nu – att svänga på sig till Silkk the chockers och Mystikals It ain’t my fault 2. Och det känns helt naturligt.
Mixerbordet har länsats bort och ersatts med en standarduppsättning poporkester-instrument – trummor, gitarr, orgel och bas – och runt dem finns oändliga vidder med svart skärm, svart dekor, svart och vidsträckt golvyta. Ibland spelar det ingen roll hur skicklig Larsson och hennes danstrupp är, eller att bakgrundsskärmarna blinkar piggt i rosa-blåa zenlandskap med forsande vatten mot klippor och knarkiga moln. Allt försvinner ändå in i det väldiga som är Summerbursts Main Stage. Det blir som att stirra på en tom bioduk, som det emellanåt flimrar förbi underbara dansframträdanden på.
Det här är förstås någonting att ta itu med under senare upplagor av festivalen, om nu Summerburst vill fortsätta att boka popartister. All heder åt Sveriges nya världsstjärna som gör vad kan i det svarta scenhavet. Och all heder åt publiken, som upprymd och rusigt lycklig hjälper henne att föra konserten i hamn.
