Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter

1/7

Så bra var The Cure

Konsert

Scandinavium

Publik: 7 212

Bäst: Friday I’m in love smygs in tidigt och äger allt.

Sämst: Som vanligt hoppar gruppen över Bloodflowers. Kommer vi någonsin att få höra There is no if live igen?

Det vanligaste klagomålet mot band som har några decennier på nacken, är att deras konserter tenderar bli best of-föreställningar, mobila jukeboxkonserter där alla ska få sitt. Alla förutom de ”äkta” fansen då förstås, de som har sett gruppen 64 gånger och nu vill komma åt de mer sällsynta bitarna i raritetskatalogerna, eller i varje fall påstår sig vilja det.

Att vilja höra hitten är inte någonting man avslöjar. Att komma dit för att höra hitten är inte coolt. Men ändå … När The Cure går från ett minimedley bestående av Push och In between days, båda från 1985 års The head on the door, och sedan kastar sig in i Friday I’m in love – som tionde spår! – kommer det överrumplande som tre käftsmällar och ett kalsongryck upp till hjärttrakten. Scandinavium vaknar, lyckan blir till och mer påtaglig än lukten av tåbira och axelskydd i lokalen, och bandet får allt tryck de behöver. Vad gör det då att Robert Smith inte riktigt kan ta ut tonerna som för tjugofem år sedan.

De fyra euforiska minuterna räcker nästan för att ge The Cures evighetslånga konsert på Scandinavium ett klart godkänt betyg, men lyckligtvis är de rutinerade nog för att inte hänga upp allt på sina örhängen. Redan från start är det uppenbart att The Cure har valt att kasta om i setlisten och överraska svenska publiken på återtåget från Oslo: Årets traditionella inledare Plainsong stryks till förmån för explosiva gitarrhamraren Shake dog shake. Den följs av Fascination streets spöklika, suggestiva synthslingor. För att ytterligare skruva till det spelar Cure för första gången sedan bandets USA-turné i juni A strange day från annars så styvmoderligt behandlade albumet Pornography. Den sitter utmärkt, men tjänar mest som elegant språngbräda till A night like this med sitt växande, lågintensiva tryck.

När The Cure besöker staden för första gången på 24 år, slarvar de alltså inte med låtpusslet. Vad gäller showen händer det dock som vanligt inte speciellt mycket, annat än att backdropen emellanåt visar häftiga drömsekvenser i superknarkad och batikfärgad David Lynch-stil, samt att ljussättningen blixtrar till lite häftigt med fem låtars mellanrum. Den enda som verkar anstränga sig rent fysiskt är faktiskt basisten Simon Gallup, som rusar kors och tvärs över scenen, och ibland bresar lite rockigt mot publiken. Kanske får han ett fetare lönekuvert för att de andra ska slippa. Kanske är The Cure av den förvisso sympatiska inställningen att musiken ska tala för sig själv. Kanske.

Det är en uppfattning som alla inte kommer att instämma i, men jag yttrar den ändå: Ett sådant band ska inte ha tre timmar långa spelningar. Ingen i The Cure, inte ens Simon Gallup, eller trummisen Jason Cooper som med sina 49 år är gruppens bebis, har orken att ge allt så pass länge, eller äger ens viljan att under hela konserten följa en vettig dramaturgi annat än till utformningen av spellistan; att göra en häxblandning av mjuka ballader och övervärdsligt liveös, anekdoter som skapar samhörighet samt primala rockskrin som väcker våra inre tonåringar till liv.

The Cure har en underbar låtskatt, och under kvällen lägger de tyngdpunkten på den del som glimrar vackrast: 80-talet. Ett av kvällens mest givande kapitel blir den första serien extranummer, som helt enkelt består av hela b-sidan till albumet Seventeen Seconds: At night, M, Play for today och A forest. Ett annat när Robert Smith i Wrong number för handen till örat och på klockren svengelska ropar "Hallå"?, varpå publiken svarar: "Hallååå!". Två gånger!

Sådana guldglimtar till trots (och de är många), blir det ändå till slut för monotont. Sttundom verkar bandmedlemmarna själva vara medvetna om det, vilket inte minst märks på kvällens oinspirerade och själlösa Boys don’t cry.

Tur för dem då att de verkar ha rejält med självdistans. Hur ska man annars förklara att förbandet blev The Twilight Sad, vars namn ju också kunde vara titeln på en halvdan Cure-parodisketch av Killinggänget.

Mest läst