I mångt och mycket är Rod Stewarts hitparad i Scandinavium samma slags föreställning som han kört under fem års tid på Caesars Palace i Las Vegas. Och som han bjöd på i Globen för ganska exakt ett år sedan. Samma låtar, samma schackrutiga scengolv, samma glänsande kavajer och det är nog likadana (nej, inte samma) fotbollar som Rod Stewart sparkar ut i publiken.
Det kan såklart kännas lite andefattigt och förutsägbart, men samtidigt är det vad publiken vill ha – och få artister anstränger sig så hårt för att underhålla sin publik som Rod Stewart, det stolliga charmtrollet från London.
Han kickar igång partyt med ett par gamla soulstänkare och det råder ingen tvekan om att det är just vad den här unga 72-åringen tänker bjuda på. Ett kalas. En glad, chosefri och inbjudande fest för alla dem som bänkat sig i stans gamla arena, och som flyger upp på fötter i samma stund som Celticfantasten med glimten i ögat kliver in på scenen till Champions League-hymnen.
Den här kvällen understryker Rod Stewart också att han är lika mycket en underhållande showman som en åldrande rocker, och en lika driven låtskrivare i sin egen rätt som en begåvad uttolkare av andras sånger. Ja, kanske mer så.
Rod Stewarts jämngamla kollegor Neil Young och John Fogerty har väl aldrig dragit sig för att sjunga andra artisters låtar, varken på scen eller skiva, men där deras covers ofta grundat sig i en hyllningstanke eller ett plötsligt infall, där har Rod Stewart medvetet valt covers för att ge sin egen karriär en skjuts.
Inget ont i det, men när man har spelat in klockrena tolkningar av Reason to believe (Tim Hardin), I don’t want to talk about it (Crazy Horse, fin i kväll) och Sailing (Sutherland Brothers, också klart godkänd) känns det onödigt att lyfta fram och lägga tid på de mindre lyckade, som Van Morrisons Have I told you lately eller Tom Waits Downtown train, komplett med vederstyggligt elgitarrsolo.
Men gitarristen är inte problemet. Problemet den här kvällen är att Rod Stewarts röst inte håller hela vägen, stundtals inte alls. Redan i andra låten It’s a heartache skär det sig, i Tonight’s the night räddas Rod av allsången, i Rhythm of my heart är det körtjejerna som bär fram honom och Baby Jane … njäe, den låter inte alls som den ska eller som jag minns den från språkresan till Isle of Wight 1983.
I den förhållandevis nya låten Love is fungerar Rod Stewarts röst bättre men låten sänks istället av ett oväntat bluegrassparti, och Forever young tampas med ett hopplöst trumsolo och ett ännu mer apart Riverdancestycke.
Allt detta räddas ändå av i tur och ordning Rod Stewarts 1) befriande humor, 2) sköna låtar och 3) proffsiga musiker. Förutom funkbasisten. Fy för honom.
