Rihanna är en innovatör av rang

"I många delar är det en show mer än en konsert".

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Tele2 Arena är mäktigt välfylld när Rihanna och hennes Anti World Tour kommer på Stockholmsbesök. DJ Mustard värmer upp med diverse hits, och publiken är redan från start på maximalt festhumör. Från de främsta raderna vid scenen och hela vägen bak på golvet är händerna lyfta över huvudet, på läktarna står publiken och dansar, tusentals mobilficklampor lyser upp mörkret. Efter DJ Mustards uppvärmning följer ett långt förbandsnummer med rapparen Big Sean, själv en allt större stjärna, som också gästas av den hajpade sångerskan Jhené Aiko. Det är slutsålt på arenan som tar runt 40 000 konsertbesökare. Efter Big Sean följer den obligatoriska väntan.

ANNONS

Hon är en av världens bäst säljande artister med åtta album i bagaget redan vid 28 års ålder. Stämningen är hög men när klockan närmar sig 22 börjar publiken bli rastlös. Rihanna kommer närmast från Oslo och gör sig inte direkt någon brådska denna kväll. Det är tre år sedan hon stod på en svensk scen senast.

När hon gör entré i en ljusstråle, vitklädd mitt i publiken, och sjunger Stay medan hon tar sig upp på en mindre scen mitt på golvet, släpper fördämningarna och vrålet är öronbedövande. Det fortsätter med bland annat Love the way you lie part II och Sex with me, medan Rihanna glider över publikhavet på en brygga till den stora scenen där dansare, band och kör möter henne.

Det är snabba puckar och dunderhitsen Pour it up och Bitch better have my money följer i rask takt med snyggt koreograferade rörelser, vilket gör publiken galen och närapå blåser taket av arenan.

Ett kort mellanspel och Rihanna återvänder till scenen i andra kläder för korta versioner av T.I.-samarbetet Live your life, Run this town med Jay Z och Kanye West liksom den senares All of the lights, ett medley som löses upp i Umbrella. Blandad kompott, således. Och svettigt! I det koncentrerade och fartfyllda formatet blir det oerhört tydligt vilket enormt inflytande Rihanna haft över popmusik i allmänhet och R&B i synnerhet det senaste decenniet.

ANNONS

Sedan tilltalar hon publiken. Frågar vilka somverkligen betalat för Anti, den senaste skivan. Lite mindre vrål, men Rihanna är på gott humör ändå och river av Desperado innan det är dags för ännu ett byte av scenkläder. I svart kroppsnära glitter och med ett leende på läpparna kör hon bland annat Rude boy och Work. Scenen lyses upp i regnbågsfärger och dansare i kroppstrumpor gör akrobatkonster till Take care och We found love. Där konserten började i avskalat vitt är den nu discofärgad, glittrande och dansant. Tempot hålls genomgående högt och allsången hinner nästan inte med i svängarna. I många delar är det en show mer än en konsert.

När så mycket äldre material klarats av saktar hon ner för Needed me och Same ol' mistakes som får gott om tid. På Diamonds, från 2012 års Unapologetic, är det återigen lampor i luften. Sedan ligger fokus på Anti, med klassiskt souliga Love on the brain och hjärtekrossaren Kiss it better, där Rihanna sjunger ikapp med gitarren.

Sedan är det väldigt plötsligt slut. Inget extranummer. Lamporna tänds efter en stor portion show och en mindre del konsert. Det känns nästan snopet, och förmodligen hade konserten vunnit på färre men ordentligt tilltagna nummer.

ANNONS

Det står hursomhelst fullständigt klart att Rihanna är en innovatör av rang. Hon lyckas ständigt förändra sitt sound och sin framtoning, utan att förlora kärnan. Och hon kan utan problem fylla och lyfta tak av stora arenor.

ANNONS