Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
1/3

Plant fortsätter sin personliga resa

Robert Plants mix av bergssånger från Appalacherna och arabiska rytmer är kanske inte så överraskade, men det låter piggt och personligt.

Skivor

Rock
Robert Plant
Carry fire
(Nonesuch/Warner)
 

Det är väl lika bra att erkänna med en gång. Led Zeppelin förändrade aldrig mitt liv. Jag har inte ens varit något större fan. Visst har jag lyssnat på deras album – framför allt Physical graffiti och Led Zeppelin IV – och visst försvarar britterna mer än väl sin plats i rockhistorien. Bara inte i min skivhylla eller på mina spellistor. Det gör däremot Robert Plant, speciellt hans tre senaste album.

Det har gått tio år sedan Robert Plant och Alison Krauss släppte sitt fina Grammyvinnande americana­album Raising sand. Efter två påföljande album där Plant blandade sin bluesiga folkcountry med hypnotiska rytmer och västafrikanskt gung, på ett väldigt eget sätt, visar den 69-årige britten fort­farande upp en musikalisk nyfikenhet som både överraskar och imponerar.

Piggt och personligt

Eller säg såhär. Robert Plants mix av bergssånger från Appalacherna, arabiska rytmer och mystiska melodier från andra sidan Uralbergen är kanske inte så överraskade längre, han känns snarast hemtam och bekväm i de här musikaliska omgivningarna, men tillsammans med sin ljusa karakteristiska röst blir resultatet ändå piggt och personligt.

Bluebirds over the mountain är ett bra exempel. Tillsammans med den albanske cellisten Redi Hasa, Mercuryprisnominerade violinisten Seth Lakeman och popsångerskan Chrissie Hynde bygger Robert Plant och hans kompband The Sensational Space Shifters upp en stämning som spänner över hela det musikaliska fältet och drar åt alla riktningar, från Mora till Mogadishu.

Asiatiskt

Titelspåret Carry fire känns påtagligt asiatisk med sitar, någon slags harpa och (som på många av låtarna) en handfull instrument som knappt ens Google skulle känna igen.
Men albumet rymmer såklart även västerländska tongångar. Dance with you tonight är stillsam och vacker, rofylld på ett Daniel Lanois-mässigt sätt och närmast reflektiv när Robert Plant blickar tillbaka och känner att livet nog ändå närmar sig ändhållplatsen.

Även i öppningslåten The may queen, lätt bluegrassfärgad och med en textmässig blinkning till Zeppelins gamla Stairway to heaven, och stillsamma piano­balladen A way with words sjunger Robert Plant utifrån sin horisont som ålderstigen medborgare snarare än som nedstigen och lätt falnad rockgud.

Begrundar livet

Faktum är att de flesta låtar på något sätt handlar om att se tillbaka och sammanfatta åren som gått. Begrunda livet. Då musiken samtidigt bryter nyfiken och rätt spännande mark korsbefruktas ändå Robert Plants album på ett lyckat vis, nya grenar inympas på det gamla trädet. ”Jag måste blanda det gamla med det nya” som Robert Plant själv säger i en kommentar.

För den som saknar ”det gamla” (läs: Zeppelin) finns dock inte mycket att hämta här. Faktiskt ingenting.

Se mer från - Skivor V41
Mest läst