Det är väl lika bra att erkänna med en gång. Led Zeppelin förändrade aldrig mitt liv. Jag har inte ens varit något större fan. Visst har jag lyssnat på deras album – framför allt Physical graffiti och Led Zeppelin IV – och visst försvarar britterna mer än väl sin plats i rockhistorien. Bara inte i min skivhylla eller på mina spellistor. Det gör däremot Robert Plant, speciellt hans tre senaste album.
Det har gått tio år sedan Robert Plant och Alison Krauss släppte sitt fina Grammyvinnande americanaalbum Raising sand. Efter två påföljande album där Plant blandade sin bluesiga folkcountry med hypnotiska rytmer och västafrikanskt gung, på ett väldigt eget sätt, visar den 69-årige britten fortfarande upp en musikalisk nyfikenhet som både överraskar och imponerar.
Piggt och personligt
Eller säg såhär. Robert Plants mix av bergssånger från Appalacherna, arabiska rytmer och mystiska melodier från andra sidan Uralbergen är kanske inte så överraskade längre, han känns snarast hemtam och bekväm i de här musikaliska omgivningarna, men tillsammans med sin ljusa karakteristiska röst blir resultatet ändå piggt och personligt.
Bluebirds over the mountain är ett bra exempel. Tillsammans med den albanske cellisten Redi Hasa, Mercuryprisnominerade violinisten Seth Lakeman och popsångerskan Chrissie Hynde bygger Robert Plant och hans kompband The Sensational Space Shifters upp en stämning som spänner över hela det musikaliska fältet och drar åt alla riktningar, från Mora till Mogadishu.
Asiatiskt
Titelspåret Carry fire känns påtagligt asiatisk med sitar, någon slags harpa och (som på många av låtarna) en handfull instrument som knappt ens Google skulle känna igen. Men albumet rymmer såklart även västerländska tongångar. Dance with you tonight är stillsam och vacker, rofylld på ett Daniel Lanois-mässigt sätt och närmast reflektiv när Robert Plant blickar tillbaka och känner att livet nog ändå närmar sig ändhållplatsen.
Även i öppningslåten The may queen, lätt bluegrassfärgad och med en textmässig blinkning till Zeppelins gamla Stairway to heaven, och stillsamma pianoballaden A way with words sjunger Robert Plant utifrån sin horisont som ålderstigen medborgare snarare än som nedstigen och lätt falnad rockgud.
Begrundar livet
Faktum är att de flesta låtar på något sätt handlar om att se tillbaka och sammanfatta åren som gått. Begrunda livet. Då musiken samtidigt bryter nyfiken och rätt spännande mark korsbefruktas ändå Robert Plants album på ett lyckat vis, nya grenar inympas på det gamla trädet. ”Jag måste blanda det gamla med det nya” som Robert Plant själv säger i en kommentar.
För den som saknar ”det gamla” (läs: Zeppelin) finns dock inte mycket att hämta här. Faktiskt ingenting.
