Pixies bjöd på vansinniga primalskrik

Visst händer något när sångaren Black Francis och de andra kliver in och vevar igång Gouge away med hjälp av Paz Lenchantins pumpande bas

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Det händer att jag tänker tillbaka på Hultsfredsfestivalen 2004. Med PJ Harvey, Mary J Blige, Alicia Keys, Bright Eyes, Broder Daniel, Morrissey, Kris Kristofferson, Air, The Roots, Phoenix och - för mig störst av dem alla i en galen line up - ett återförenat Pixies! Då mitt absoluta favoritband, och det märktes att fler i publiken var sjukt peppade.

Nu 13 år senare är luften i Slottsskogen något mindre spänd, inte fullt så laddad, men visst händer något när sångaren Black Francis och de andra kliver in och vevar igång Gouge away med hjälp av Paz Lenchantins pumpande bas (hon är för övrigt lika cool som bandets tidigare basister Kim Deal och Kim Shattuck).

ANNONS

Black Francis (aka Frank Black och Charles Michael Kittridge Thompson IV) har nämligen samma tryck i sina vansinniga primalskrik som han alltid haft och Joey Santiago är fortfarande ohotad etta i världen på att lägga skeva, sköna gitarrmattor och förvandla en gul Les Paul till en stenkrossande rundgångsmaskin.

Som förväntat är det också Pixies äldre låtar som funkar bäst. Inte minst en pulserande Caribou, en obeveklig Hey, Monkey gone to heaven och såklart publikfavoriter som Debaser och Where is my mind.

Fler sådana hade varit att föredra

ANNONS