Dennis Lyxzén har så oerhört många spelningar och så gedigen erfarenhet av att spela i band och göra skivor att man som utomstående kan få för sig att det borde gå ganska lätt och friktionsfritt. Musikmakande som ett hantverk som sitter i muskelminnet. Han ger ju dessutom ett så genomtänkt och klarsynt intryck när man pratar med honom.
Förmodligen är det ju ändå inte så. När INVSN är tillbaka med en platta på engelska var tydligen uppmaningen till Dennis att inte snegla på någon, släppa oket från rockhistorien och stänga in diverse husgudar i garderoben.
Resultatet blev en omsvängning där INVSN öppnar upp för en friare postpunk än tidigare, där tillgängliga, färgglada melodislingor letar sig fram genom den hårda, svarta energin och där inte minst Dennis Lyxzén tar två steg tillbaka och i stället ger utrymme åt Kicki Karlsson och Sara Almgren. I en tid när jämlikheten och feminismen är satt under attack och där USA får en president som tar mainsplainande, sexism och härskarteknik till nya hisnande nivåer är det förstås ett uttryck för ett motstånd, rentav praktisk, realpolitik, när det är bandets kvinnor som hörs mest.
Befriande också att det finns en lekfullhet på den här plattan som är långt ifrån självklar inom en typ av rockmusik som inte sällan stirrar för mycket på sina egna skor i stället för att skaka rumpa. Här går kommunikation före kontemplation och det är skönt. Kampen går också vidare, förstås, och det handlar såväl om att fortsätta brinna trots att åren och rutinerna försöker nöta ner en och det förmedlas tröst och uppmuntran när en hel del i omvärlden går åt fel håll.
I The Distance, en låt som Depeche Mode nog mer än gärna hade haft på sin nya platta, sjunger Dennis Lyxzén "In this times....you're not the only one with pain inside."
Andra låtar är hårdare, This constant war, där sångarna riktigt trängs vid mikrofonen, närmar man sig rena rama metallen. Men det finns en skörhet i sången, även om den är bitvis aggressiv, som gör att vi slipper hårdrockens tuffhet. Det blir väldigt fint.
Plattan är blott sju låtar kort, punkformat skulle man kunna säga, men INVSN lyckas åstadkomma stor variation på förhållandevis liten yta. Det är såhär en nytändning låter, va?
