När Pernilla Andersson sitter vid flygeln i solskenet och snålblåsten och tolkar allt från Alf Hambe till Olle Ljungström så är det svårt att riktigt hitta in till vad hon vill. Visa? Pop? Singer/songwriter-country? Lite av varje blir i slutändan inte tillräckligt mycket av något och Pernilla blir som så många musikanter före henne bättre än sitt material.
Hon lirar piano mittemellan funktionellt och klanderfritt och sjunger på ett sätt som normalt sett är vigt åt de manliga kollegerna i genren. Lite raspigt, väldigt tydligt, lagom uttrycksfullt. Det är alltså verkligen inte det musikaliska kunnandet det hänger på när hennes dryga timme mest lufsar på utan att verkligen bita sig inpå. Nej, det är helt enkelt så att de flesta sångerna inte riktigt håller för den granskning det avskalade framförandet framtvingar.
Johnny Cash & Nina P är en poppigt kul pastisch och Spring din själ, med ett enkelt men väldigt fint försvarstal till tiggare, hittar den där stigen in i mörkret Pernilla Andersson alltför sällan finner. Men allra bäst (och ytterligare ett bevis på tesen ovan) är den egensinniga covern på Olle Ljungströms Nåt för dom som väntar. Otrolig låt, fint framförd.
Mot slutet är den stora publiken i bänkarna framför Taubescenen både glad och tacksam och det tål att skrivas om och om igen: vilken fin liten konsertscen som ligger där mellan kaninresor och trubadurkaféer. Säsongspremiär med Pernilla Andersson och mycket kvar hela sommaren. Väl värt att hålla koll.
