Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Orden slungar fram musiken

Rock

Rock

Thåström

Trädgårn, onsdag

Publik: Fullt

Bäst: Kraften i sången och texterna.

Sämst: Jag saknade Om Black Jim.

Det står containrar utanför Trädgårn. De borde släpas in på scenen, stå mitt framför publiken, eller i baren. Nej, Thåström är inte Blixa Bargeld, men redan efter någon minut kom jag att tänka på konserten Einstürzende Neubauten gjorde på Trädgårn för några år sedan. Det europeiska arvet finns kvar, i Thåströms musik, och frågan är om han hade gjort en lika stark återkomst i hemlandet utan de där åren med Peace, Love and Pitbulls. Scendekoren är någon slags skrotvärld, eller en bakgård där kanske de hemlösa lever som får 10 % av all merchandiseförsäljning. Eller är det en fantasiprojektion, en pojkdröm, att kunna klättra upp för en stege och bygga en drake och visa alla tvivlare vem som har drömmarna kvar.

Beväpna dig med vingar är en förkrossande stark öppningslåt. Den växer flera kilometer live. Låtarna från senaste skivan tar stor plats, som på den krypande Dansbandssångaren, Berlinmörka Låt dom regna, och den något malplacerade kärlekssången Smaken av dig. Då tycker jag att Samarkanda fungerar bättre, även här är kärleken i centrum, men texten tar tag, när Thåström rabblar metafor efter metafor och många av de bästa låtarna har mer berättande texter, ett driv där orden slungar fram musiken som på den maniska, suggestiva Nere på maskinisten.  St Ana Katedral är en annan låt som är klart bättre live, med gnisslande, gnidande, skevt gitarrmangel av Pelle Ossler.

Ibland är soundet starkare än själva musiken. Både Aldrig nånsin komma ner och Ingen neråt sång tycker jag i grunden är ganska tråkiga låtar. Här räddas allting av det mullrande, monotona, mörka soundet där Osslers gitarrer har en bärande roll. Thåström sjunger däremot bättre än någonsin, han är en makalös rocksångare, tyvärr inte särskilt många skrik, men när det kommer ett hugg, ett tjut, skapas en extra laddning.

Bra att det är få gamla låtar. Äldst är Kriget med mig själv som i det här sammanhanget känns helt fel. Det blir nostalgi i några minuter. Du ska va president är bättre, den hamnar i nuet, med en modernare attack. Märkligt ändå att Vacker död stad - som låter mer Ebba Grön än något annat Thåström gjort på evigheter -  är  en sådan välbehövlig käftsmäll.

Men ingenting slår Kort biografi med litet testamente. De förlösande orden, stegringen på slutet, gitarrslingan, allt, allt, är perfekt.

Mest läst