Vi blir förstås inte särskilt många, men tillräckligt. Och skaran blir större.
Inledningens Hey Little World är en publikfriare i sig, men när Nicholas Arson därefter tar de välkända kraftackorden till monstersingeln Hate to say I told you so har det en nästan löjligt stark effekt. Parkbesökarna fullkomligen SPRINGER från områdets bakre stråk för att få vara med, också från Klubblands entré där några sökt skydd från regnet (tja, något ska den väl användas till). Att inte spara på den dynamiten hade varit våghalsigt för vilket annat band som helst, men Hives, de har nästan bara sprängladdningar i sin katalog.
De har nästan bara sprängladdningar på scenen också. Första gången jag såg Howlin Pelle live var han 22 år gammal; snabb, brutal, närmast vettlös, som en Looney toons-figur på syra. Snart fyller han 40 – och om han har tillskansat sig något vett under de två decennier som gått, döljer han det väl. Två minuter in i konserten har han hoppat två meter upp i luften på det sätt som bara han och Thomas Öberg har fysiken till bland de medelålders rockmännen i Sverige.
– Vi ska nu spela vår sämsta låt, men det är okej, för vår sämsta låt är ungefär lika bra som det näst bästa bandets bästa låt! ropar han med bekant kaxighet innan bandet kör sin Wait a minute. Mycket riktigt en låt som är speciellt sexig, men som klart duger som uppeggande brygga till den snabbare You got it all ... wrong, med sin underbara korsning av girlgroup-pop och rent, skärt punksvetteri.
Nostalgikicken Main offender som följer är granathård, Tick Tick Boom får störst gensvar av folkmassan under slutspurten. Men allt är inte perfekt. Walk idiot walk är ett självklart men oinspirerat låtval från Tyrannosaurus Hives (särskilt när A Little more for little you uteblir). Mästerverket Die allright från 2000, en tid då ett 29 minuters Hives-album gick i en så jädrans fart att det knappt gick att höra vad Almqvist sjöng i de flesta låtar, har tappat i tempo under åren som gått – även om intensiteten inte går att klaga på. Och eftersom Hives inte släppt ett album sedan 2012, finns ingenting här som överraskar. Alls.
I slutändan kunde sådant inte betyda mindre. För även om Hives har passerat sin storhetstid, är de fortfarande en av Sveriges bästa liveakter, och inget annat i dag verksamt band hade haft energin att hålla publiken varm en askall septemberdag i Götet som denna.
Om de bara kunde få tummen ur och släppa lite nytt någon gång. Tänk bara, vilka inspirerade, febriga och rusfyllda spelningar som väntar efter att det händer.
