Förra årets High on Tulsa heat, John Morelands sjätte album sedan debuten 2008, blev något av ett genombrott för den kraftige singer/songwritern från Oklahoma. Vi var nog många som hade hoppats på en smått magisk spelning när John Moreland förra året öppnade för Jason Isbell på Pustervik.
Så blev det inte. En trött och ensam John Moreland med gitarr på magen och truckerkepsen nerdragen i pannan förmådde inte förmedla den svärta och det krypande missmod som genomsyrar låtar som Hang me in the Tulsa county stars, Losing sleep tonight eller vackra You don’t care for me enough to cry. För en fin platta är det, nästan lika bra som nya albumet Big bad luv – Morelands starkaste hittills.
Bytt bolag
Lite överraskande har han plockats upp av brittiska credbolaget 4AD som tidigare har släppt skivor med Frank Black, Breeders och The Birthday Party och som nu arbetar med Tune-Yards, Future Islands, Deerhunter och avant garde-musikern Ariel Pink. Och med den här skäggige snubben då, som har ”okla” tatuerat på högerhandens knogar och ”homa” på vänsterhandens. Men det udda äktenskapet fungerar över förväntan. För det mesta.
Ain’t we gold är tyvärr ett bluestungt och närmast anemiskt spår som mest av allt känns som en tillbakagång till de stelbenta låtar Moreland spelade in med kompbandet The Dust Bowl Souls, och Steve Earle-doftande förstasingeln Salisaw blue står nästan helt still trots ett frenetiskt munspelande.
Stabilt driv
Resten av albumet känns däremot betydligt mer intressant. Flera av de kvarvarande låtarna är träffande, kraftfulla berättelser med sköna refränger och ett stilla men stabilt, akustiskt driv.
Love is not an answer och kanske framförallt Lies I chose to believe är närmast Springsteenska i såväl struktur som känsla och tematik - livet är ingen jävla sommaräng men det ska levas ändå - och det finns fler stunder när den här 32-årige Oklahomabon påminner om just Bruce Springsteen.
Mycket såklart beroende på John Morelands direkta och kraftfulla sångröst, men lika imponerande är hans känsliga och fint utmejslade låtskrivande. Det är tydligt att Moreland har historier att berätta, saker som han behöver få ur systemet.
Får hjälp av Dawes sångare
Lyssna bara på No glory in regret, där John Moreland sitter ensam med sin akustiska gitarr, eller på avslutande Latchkey kid, så vacker att Springsteen själv hade kunnat ge sig på att tolka den, ensam med Roy Bittan vid flygeln, på ett sommarljumt och fullsatt Ullevi.
Det hade, om inte annat, gett John Moreland ett välförtjänt erkännande som låtskrivare.
Å andra sidan. Efter att ha spelat in sina två senaste album på egen hand får John Moreland den här gången hjälp av hyllade duon Shovels and Rope och av Taylor Goldsmith från Dawes.
Det där erkännandet är nog inte så långt borta.
