Mimi Terris hittade hem i jazzen

Hon låter som Monica Zetterlund, är uppvuxen bland jazzens stora, har gärna fötterna på barndomens bohuslänska granit. I somras fick hon Malmö stads kulturstipendium och snart siktar Mimi Terris på sitt tredje album.

ANNONS
|

Hon har alltid haft musik runt sig, fick en puss mitt på munnen av legendariska jazztrummisen Elvin Jones när hon var sex år och intervjuade Clark Terry till skoltidningen. Mimi Terris liv är marinerat i musik. Ända sedan de allra första åren, med mamma Bodil som "alltid sjungit" och styvpappa Mikael som är musiker i Bohuslän Big Band.

När hon kommer in till Göteborgs central med Malmötåget är tankarna redan ute på Tjörn, där hon tillbringade flera år av sin uppväxt innan musikstudier tog henne först till Göteborg, sedan ut i världen, till England, Danmark med mellanlandningar för musikaliska projekt i New York där också hennes biologiska pappa, bildkonstnären David Terris kommer ifrån.

ANNONS

Men vi fångar henne på vägen, nyfikna på denna jazzsångerska som prisas söderut men som vi knappt känner i hemstaden.

Du har tilldelats Malmö stads kulturstipendium 2016, 35 000 kronor, för att ha "skapat din helt egna nisch inom svensk jazzsång". Vilken är din nisch?

- Det är en svår fråga eftersom jag så klart aldrig kan veta hur min musik kommer låta i framtiden, den utvecklas ju hela tiden. Men just på den förra plattan Flytta Hemifrån blev det så att min kärlek till äldre jazz och tidig schlagermusik nog lyste igenom. Och eftersom mina texter är tagna rakt ur livet i nutid så kanske kombinationen blir en egen nisch.

Vad betyder stipendiet för dig?

- Det betyder jättemycket eftersom det är lite klurigt att etablera sig som musiker i Sverige och Norden. Det finns många fantastiska låtskrivare och sångare, det tar tid, och det är väldigt mycket arbete att nå ut till olika sfärer. Pengarna använder jag till nästa skiva och det känns väldigt kul att kunna ta mig tid att skriva ny musik.

Du har nyligen spelat med prestigetunga Danmarks Radios Big band. Hur var det?

- Jag trodde det var nån som spelade mig ett spratt när de ringde mig, eftersom det är en sån ära att få lov att spela med dem. Men de bokade mig som solist till en konsert med musiken från TV-serien Mad Men. Det var otroligt roligt att få vara med i en sån produktion med kameror och livesändning och hela den grejen. Det kändes lite glammigt.

ANNONS

En puss från Elvin Jones när du var med i unga år på Nefertiti är ett tidigt musikminne. Hur såg din musikaliska uppväxt ut?

- Ja, han gav mig en stor puss på munnen för att tyckte att det var så roligt att det var ett barn där! Jag var ofta på Neffe med mina föräldrar, det var långa konserter, kanske ganska komplicerad musik ibland men jag minns att jag tog in det och tillägnade mig det där ganska tidigt. Och hemma var det alltid mycket musik. Ofta på kvällarna när vi käkat middag så satte vi oss och spelade, det var nästan en daglig rutin.

Gick du i musikskola?

- Ja, kulturskolan har varit jätteviktig. Det är kul för Tjörn blev ju årets kulturkommun 2016 och det ska firas i december på Nordiska akvarellmuseet och då ska jag vara med och sjunga där. Jag gick även i Brunnsbo musikklasser och fick massor av grundkunskap därifrån.​

Hur hamnade du bland de svenska kvinnliga artisterna, man hör ofta jämförelser mellan dig och Ulla Billquist, Alice Babs och Monica Zetterlund?

-Jag upptäckte en nothög i källaren med gamla Ulla Billquistlåtar och insåg att det fanns fler som var intresserad av de här gamla låtarna. Jag har alltid haft någon form av längtan efter det förflutna, den känslan, musikmässigt är det mycket som berör.

ANNONS

Du bor i Malmö sedan några år. Hur ser relationen till Göteborg ut?

- Göteborg och jag... det är en komplicerad relation. Skulle det vara en Facebookstatus skulle det vara "it's complicated".

Varför då?

- Jag vet inte. Jag lämnade stan och trodde att det skulle bli naturligt att man kom tillbaka, men så blev det aldrig. Jag och Göteborg har glidit isär och jag saknar det som man kan sakna en gammal relation, lite bittersweet. Till nästa skiva tror jag nog att det blir en låt om Göteborg. En stor del av mig hör hemma här.

Tanken var att du skulle bli operasångerska, du har studerat både i England och i Danmark. Varför ändrade du bana?

- Det var när det blev så pass avancerat med operasången att man skulle ha det som profession, då kände jag att jag inte riktigt passade in i formatet. Det var väldigt tävlingsinriktat och man var tvungen att ha en formkurva som inte var för fluktuerande, man skulle hela tiden tävla om roller.

- Precis när jag gjorde min avslutningskonsert på min master på Musikhögskolan i Köpenhamn, kom jag i kontakt med musiker jag jobbat med tidigare i New York; Gordon Webster och Cassidy Holden. Det blev som en musikalisk otrohetsaffär, jag smög mig in i jazzen igen. Jag sa inte till mitt klassiska undermedvetna att "det är slut" men jag visste att jag hade hittat mitt livs kärlek. Min barndomskärlek som kom tillbaka med full kraft.

ANNONS

Vad är det i jazzmusiken som väcker det där?

- Att jag får lov att vara mig själv, att jag inte ska passa in i en mall. Som jazzmusiker upptäckte jag plötsligt att det inte var någon som sa till mig vad jag skulle göra. Nu var det inte längre en ensembleledare som skulle bestämma. I den klassiska musiken är man hela tiden ett objekt för kritik. Man blir som en lerklump som ska formas – av en dirigent eller en sångpedagog eller en regissör och det gäller att förhålla sig till det på ett sätt som gör att man inte går under.

Vid sidan av musikkarriären undervisar du?

- Ja, jag jobbar tre dagar i veckan som musiklärare på en Montessoriskola. Jag trodde att det skulle bli ett brödjobb för det är bra att ha vid sidan av. Men när jag började insåg jag vilken fantastisk egen kunskap pedagogik är. Nu är jag hängiven mina elever, jag älskar dem.

För några år sedan hamnade du i en livskris och du berättade senare i TV 4 om din bipolära sjukdom. Du skrev låtarna till förra albumet inlagd på psyket, tolv låtar på två veckor. Varför har du valt att berätta?

ANNONS

- Därför att jag kan. För att jag är bra på att sätta ord på saker och för att jag inte tycker att det är svårt att prata om det svåra. Jag vägde fram och tillbaka men insåg att om det fanns en liten chans att jag skulle kunna göra någon skillnad i att motverka stigma omkring psykisk ohälsa så ville jag det. Det enda som kändes lite skrämmande var att komma ut på min arbetsplats, jag undrade hur kollegor, elever och föräldrar skulle ta det. Men det var hundra procent positivt, och jag menar det verkligen.

Hur var det att få diagnosen?

- Det var ganska skönt, och lite väntat. Mest var det en lättnad eftersom det hade varit svårt att leva med toppar och dalar i så många år.

Vad betyder det att berätta?

- Att jag kan möta en annan människa med mina svagheter som då istället blir till styrkor. Då vågar andra människor möta mig mer öppet och så kan vi skippa all ytlig skit och se varandra.

Hur mår du idag?

- Väldigt bra. Jag planerar inte in mer än jag klarar, och jag omger mig med människor jag älskar och som älskar mig. Och, jag kommer aldrig jobba mer än 60 procent med ett 8-5-jobb, utan att kombinera det med frilansjobb som jag kan bestämma själv över.

ANNONS

Ditt förra album Flytta hemifrån kom 2015. Hur ser arbetet ut framåt?

- Jag skriver på nästa skiva och det är väldigt roligt. Jag skriver text och musik själv, jag tror att jag börjar kunna ta in mer yttre perspektiv, att inte allt kommer inifrån och ut. Nu får vi se vad som händer med det här materialet, det är lite inspirerat av modernare jazz, Jojje Wadenius och Georg Riedel och Stefan Forssén.

När kommer du till Göteborg och sjunger?

- Inte i höst, men jag hoppas vi kan göra en repris på förra årets release på Nefertiti. Att göra mitt skivsläpp där någon gång under nästa år.

ANNONS