Jag undrar vad Mark Olson och Ingunn Ringvold drar i sig därute i den heta, kaliforniska öknen? Det är i alla fall något starkare än isté, den saken är klar.
Spokeswoman of the bright sun är nämligen mer än lovligt flummig, framförallt det folkproggiga titelspåret men egentligen känns hela plattan knarkig, ända fram till avslutande Death valley soda pop cool down dream; en fras som Mark Olson och hans norska hustru stillsamt upprepar om och om igen till ljudet av ett sprucket piano och en armenisk qanon (ett gammalt stränginstrument).
Inspelat i hemmet
Att många av låtarna dessutom är inspelade på en fältbandspelare i parets hem och på deras veranda i Joshua Tree känns fullt logiskt.
Så är det trist och hopplöst att lyssna på? Flyger sångerna så högt över huvudet på oss andra att det blir poänglöst? Nej, inte alls.
Sköna stråkar
Olsons och Ringvolds röster passar fint ihop och påfallande ofta fungerar de musikaliska idéerna över förväntan. Stråkarna som löper genom flera av låtarna skapar en varm, inbjudande känsla och dämpar effektivt de jobbigaste proggutflykterna.
