Mando Diao har saknat att vara rockiga. Svart, skinn, hårda slag på gitarrerna sammanfattar stora delar av kvällen. Inledande San Francisco bay och All the things sätter ribban.
Björn Dixgårds röst är bandets behållning. I kväll är den extra turnéavslutnings-hes. Däremot är han ingen given frontfigur.
”Mando Diao mår jävligt bra!” säger han, som svar på min tanke. Det har gått två år sedan Gustaf Noréns avhopp. Min tolkning: han tröttnade på att göra vad som förväntades. Det sista han gjorde blev därför tvärtom-albumet Aelita. Ett enda långfinger åt folks vilja att placera Mando Diao i ett fack. Discostråkar och träningskläder med rymdmotiv fick fans och kritiker att klia sig i huvudet. När vi smält förvirringen, som först verkade vara ett slags pr-trick (likt det när Tommy Nilsson blev ”Black”), gick Gustaf vidare ”mot andra kreativa uttryck”.
Skadeskjutna Mando Diao stretade vidare och gjorde tvärtom, igen. De satte på sig skinnjackorna och producerade Good times. For good old times.
I titelspåret får Dixgård visa sitt ledarskap. Han är energisk, en aning desperat och söker publikkontakt med klapp i takt och allt det där. ”Ni känner säkert en narcissist?” säger han sedan, som inledning på Dancing all the way to hell. Jag anar en underton.
Kvällens konsert är bandets sätt att hävda ”vi klarar oss, se bara!”. Det är en glad nyhet för den som gillar det ursprungliga rocksoundet. För den som tyckte Mando Diaos storhet låg i kontrasten mellan Björns och Gustafs röster, och den oförutsägbarhet den sistnämnda stod för, är det värre.
15 år har gått sedan Bring ’em in. De profilerade sig som kaxiga och intervjuerna var ängsliga. Det var som kom Gustaf hade sagt ”jag sköter snacket” strax innan. De höll låg profil, delade flackande blickar de gånger tystnaden mellan intervjuarens frågor och Gustafs svar blev för lång. I kväll har Mando Diao en helt annan utstrålning.
Mr Moon och speciellt The Band är fortfarande jättebra låtar. Explosiva Down in the past och en publikfriande version av Gloria höjer stämningen. Trummisen Patrik Heikinpieti tar över mikrofonen med en förlösande ”bättre kan ni!”. Hans skrattretande desperation slår hål på myten om Mando Diao som det coola rockbandet.
Vi varvar ner i fina Strövtåg i hembygden från samlingen Fröding-tolkningar och påminns om hur Mando Diao kan låta, på andra sidan rocken. Låt oss hoppas att dynamiken, som ledde till galna produktioner så som Infruset, inte gått förlorad.
