Det har hunnit passera en del tid sedan Martin Hederos reste sig från sin orgel och klev ut ur det rocklarm som var The Soundtrack of Our Lives. Sedan dess har han sökt sig mot alltmer subtila uttryck samtidigt som pianots klang har fått ta plats.
–I popmusiken kapar man nästan alltid pianot i ljudbilden, det är sedan Lennons dagar, och det är ju så det ska vara tycker jag. Sedan ska det sägas att jag fick ta mycket plats i Soundtrack, men nu är det kul att få göra andra saker, konstaterar Martin Hederos.
Just den här dagen samlar han intrycken efter någonting han aldrig tidigare provat på. Tillsammans med vännen och konstnären Jesper Waldersten har Martin Hederos gjort en spelning i Uppsala. Martin vid flygeln, Jesper vid de vita arken, som i realtid fyllts med svärta inspirerad av musiken.
Skratt och gråt
–Det var verkligen häftigt. Mestadels var det ju Jesper som följde musiken, men jag tycker ändå att vi liksom lirade tillsammans. Publiken reagerade på många olika sätt, jag hörde såväl skratt som jubel och gråt. För Jesper var det ju helt nytt att få en sådan omedelbar respons, konstaterar Martin Hederos.
Att jobba i par är någonting som uppenbarligen passar honom bra. Först det uppskattade samarbetet med Mattias Hellberg där man skalade ned låtar ur rockhistorien till dess att bara märgen återstod. Senare skivor och konserter med Nino Ramsby och Nina Persson och inte minst Sofia Karlsson som var den som enträget uppmuntrat honom att spela in sin egen musik.
–Sofia har betytt jättemycket, hon är väldigt generös mot alla sina medmusikanter. Inställningen att alla är lika viktiga och att alla ska få ta plats har hon med sig från folkmusiken. Bland spelmän och spelkvinnor är det liksom självklart att alla ska få köra sin polska, säger Martin Hederos.
Oavsett vem Martin Hederos samarbetat i sina duo-projekt har det alltid, från publikens synvinkel, varit slående att det funnits mycket värme, respekt och rentav kärlek.
"En slags fyrhörning"
–Jo, jag spelar ju med de här människorna för att jag tycker så mycket om dem, av olika anledningar. De är ganska olika som personer. Men det blir något intimt och till och med sensuellt när man är två som spelar och sjunger tillsammans. Sedan kan man hitta det där även i större grupper, jag tycker vi har samma känsla i Tonbruket, där är vi en slags fyrhörning.
Jazzgruppen Tonbruket är det som i första hand tar Martin Hederos ut på vägarna. ”Bruket” är angeläget om att spela mycket live och turnerar i både Sverige och Europa. Ändå är det på en rimligare nivå än när The Soundtrack of Our Lives slet som hårdast för att blir ”det stora rockbandet.” Såhär i efterhand kan Martin Hederos se att det var en på många vis uppslukande tillvaro.
'–Nu kan jag styra min tid på ett annat sätt. Som den här våren då jag medvetet satt av tid för att vara mycket hemma. Framförallt handlar det förstås om barnen. Jag tror inte på det där med komprimerad kvalitetstid, det finns ingenting sådant, när det gäller att vara en bra och närvarande förälder är det kvantitet, att vara där i vardagen som är avgörande.
De vita dagarna i almanackan, eller rättare sagt de som är intecknade för att vara hemma, har också kunnat användas till den egna musiken. Komponerandet har fått ta plats, liksom det egna spelandet och inspelningen av solodebuten Piano solos – Sally Wiola sessions.
–Det har tagit tid och varit ganska svårt att ta sig dit, men nu känns det väldigt bra. Nu vill jag fortsätta göra saker som är både svåra och roliga, det är så man utvecklas även som musiker.
