I torsdags var det tre år sedan Lou Reed avled. Det uppmärksammar vi genom att lyfta fram fem album som lite oförtjänt hamnat i skymundan. Och en ny box.
Lou Reed: The RCA & Arista album collection
Lou Reed var mitt uppe i arbetet med att fixa till och återutge sina 16 första soloskivor när han avled den 27 oktober 2013. Nu är arbetet avslutat och i den här svarta, snygga, välmatade boxen finns alla studioalbum (samt två liveplattor) från solodebuten 1972 fram till den hopplöst daterade Mistrial 1986. Mest omskriven är såklart briljanta Transformer, men intressantast är de tidiga och lite underskattade 70- och 80-talsalbum som många tycks ha glömt bort eller helt ha missat. Som de här fem guldkornen, som alla ligger på Spotify(texten fortsätter under spellistan med Lou Reeds 50 skönaste låtar från den här perioden).
1975: Coney Island baby
Efter den halvlyckade temaplattan Berlin och det hopplösa industrimanglet i Metal machine music, inspelat i Lou Reeds lägenhet, måste Coney Island baby ha kommit som en frisk vårvind, både för Lou Reed själv och för många av hans fans. Sköna öppningsspåret Crazy feeling och underbart skruvade Charley's girl är som plattan i stort: det är snyggt, svängigt, enkelt och avskalat. Men bäst är det långa, lätt nostalgiska och tillbakalutade titelspåret.
1980: Growing up in public
Tillsammans med Don Cherry fick Reed till ett lyckat samarbete på albumet The Bells, men jag föredrar ändå de lite mer lättillgängliga och hitbetonade, nåja, låtarna på den här uppföljaren. Fina pianopärlan How do you speak to an angel, som precis undviker rockoperafällan, stompiga Smiles med den för Lou Reed så träffande textraden "smiles, I was taught never to smile" och Teach the gifted children med sitt Take me to the river-parti är alla smått oemotståndliga.
1982: The blue mask
Ett av Lou Reeds allra starkaste album och ett av de bäst bevarade albumen från det tidiga 80-talet, alla kategorier. Avskalat, nervigt och stundtals direkt vackert med bara gitarr, trummor och bas. My house och The day John Kennedy died är två av de känsligaste låtar som Loe Reed har skrivit. Andra favoriter är avväpnande Average guy, skeva The Heroine och Heavenly arms.
1983: Legendary hearts
Ett album som lite orättvist kom att jämföras med The blue mask och av många bedömdes väga alltför lätt. Skitsnack, säger jag, med tanke på all usel musik som släpptes 1983 (jo, så var det) är det helt obegripligt att Lou Reeds album inte fick större utrymme. Desto skönare att kunna lyfta fram det nu. Lyssna på Betrayed, närmast Beatlesaktiga Rooftop garden och Pow wow, som antyder vad som komma skall på New York-trilogin.
1984: New Sensations
Albumet som gjorde att jag själv fick upp ögonen för Lou Reed måste såklart finnas med på en sådan här lista. Jag köpte New Sensations ett halvår efter att plattan släpptes och har i princip alltid återvänt till den. Lyssna på I love you, Suzanne, Doin' the things that we want to och Turn to me. Nej, förresten, lyssna på hela albumet.
