När Silvana Imam spelade på Pustervik för några veckor sedan var det slutsålt. Ungefär 750 personer trängdes framför scenen. På fredagens spelning är vi färre, runt 350 skallar, men trycket är detsamma.
Jag skriver det inte som en jämförelse mellan artisterna, utan för att lyfta fram den enorma pondus Cleo för med sig, och den entusiasm hon lyckas skapa hos sina åhörare. Stämningen är så laddad att klubben känns proppfull.
Vi blir ordentligt uppvärmda med en riktigt fin mix av R&B – tack för detta till förspelets dansgolvs-dj – innan Cleo med anhang dundrar in och börjar riva av låtar från den färska ep:n Vi har sagt allt, med just titelspåret, för att följa upp med Låt det gå. Det är musik som gör sig bra live, Cleo är tajt på micken och Broke ’n Tipsy detsamma i produktionen.
Hon är numera en veteran på den svenska hiphopscenen, trots att det stora genomslaget dröjde ett tag, och att hon är rutinerad märks i hennes scenspråk, i hennes känsla.
Kvinnor som rappar är ingen ny våg, det är ingen våg alls, det är ett helt hav du som du har låtsats att det inte fanns, som hon så förtjänstfullt konstaterar på ep-introt Våg.
Med OK vill hon göra dansant smutsig UK-klubb av Pustervik, och lyckas hyfsat. Men mest dansant blir det egentligen på Lyckliga gatan-versionen av Nordmans Vandraren. Sångerskan Ayla Shatz, som var med i programmet, är även med som sidekick hela spelningen.
Och självklart blir det också ett antal låtar från tidigare släpp, som Vem e han och Kär & galen. Men det nya klår det gamla här. Lika bra gör sig till och med bättre live än på den nya ep:n, och det är generellt ett undantag gällande hiphop.
Självklart hyllas också hemstaden Umeå, och Västerbotten, och i princip hela Norrland, i flera nummer.
– Jag älskar Umeå, vrålar en kompis från Stenungsund i mitt öra.
Det är så det känns ikväll. Cleo ger 100 procent. Hennes publik knyter sina nävar i lyften, viftar händerna över huvudet och dansar med rumpan i stället för att knäguppa. Ett gott betyg, bara det.
