Justin Townes Earle står på egna ben

Justin Townes Earle har kastat sitt tunga bagage och blickar framåt med tillförsikt på nya albumet.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Justin Townes Earle (som spelar på Pustervik 17 juni) är son till Steve Earle och döpt efter Townes van Zandt. Att då välja en karriär som singer/songwriter är antingen huvudlöst och direkt dumt eller dödsföraktande och modigt. Jag lutar åt det senare.

Både Steve Earle (som varit gift sju gånger med sex kvinnor) och Townes van Zandt (som lär ha skrivit den hopplöst deprimerande Waitin' around to die på sin bröllopsnatt) blandade sitt briljanta låtskrivande med att skjuta sig fulla av heroin. Med sådana släkt- och vänskapsband är det kanske inte så konstigt om Justin Townes Earle stärkt sig med flytande föda och stundtals tagit flaskan till hjälp.

ANNONS

Men det verkar han ha kommit över nu. Justin Townes Earles har gift sej, flyttat till ett annat hörn av USA och har en bebis på gång. Dessutom har han bytt skivbolag, från det rätt spretiga Vagrant Records till rutinerade New West, där Steve Earle tidigare låg men där han nu blir stallkamrat med bland andra Nikki Lane, Daniel Romano och Andrew Combs.

En av Earles bästa låtar

Dessutom är Kids in the street (albumet) inspelat med hjälp av noggranne, fingertoppskänslige producenten Mike Mogis från Bright Eyes, och Kids in the street (titelspåret) är en av Earles bästa låtar någonsin.

Den akustiska nostalgitrippen tillbaka till 1993 - då Justin var elva år, spelade fotboll på de sommarvarma gatorna och pappa greps för heroininnehav - är målande, vacker, stillsam och smått fantastisk. Och bäst av allt, det är inte den enda låten som träffar helt rätt.

Påminner om George Jones

Faded Valentine är en skönt vaggande countrysång med saloonklingande pianospel och en, titeln till trots, varm känsla. Även What's she crying for är klassisk "tårarna i ölen-country" av den typ som George Jones var världsmästare på.

What's going wrong färgas av en pigg klarinett som får hela låten att svänga som en New Orleans-parad, nåja, nästan i alla fall. Det är hur som helst ett grepp som funkar över förväntan.

ANNONS

Ett par snedträffar

Visst finns här ett par snedträffar också, den krängande förstasingeln Champagne Corolla, direkt jobbiga bluesflirten Short hair woman och stelt rockande 15-25 är verkligen inget vidare, men det är ändå mest som anteckningar i marginalen på ett i övrigt imponerade avgångsbetyg.

För det känns verkligen som om Justin Townes Earle har gjort upp med sitt förflutna, sänkt det jobbiga bagaget i havet och valt att fokusera på framtiden. På familjen, karriären, musiken.

Inte för att jag tror att Justin Townes Earle bryr sig om en sådan jämförelse, inte längre, men Kids in the street är ett starkare album än något som pappa Earle släppt ifrån sig de senaste 20 åren.

ANNONS