Den amerikanske stjärnviolinisten Joshua Bell hade säkert kunnat fylla även Konserthusets stora sal med sitt exklusiva kammarmusikprogram. Men för dem som lyckats få biljett är det förstås en speciell känsla att komma nära intill en sådan exceptionell musikbegåvning. Det uppstår en tät och intim stämning i Stenhammarsalen när Bell, tillsammans med sin briljante ackompanjatör, pianisten Alessio Bax, ger liv åt tre pärlor ur den klassiska violinsonatrepertoaren.
De tidiga sonaterna av en 20-årig Schubert (A-dur, 1817) och en 22-årig Grieg (F-dur, 1865) får utsökta framföranden, eleganta och raffinerade, med en imponerande känsla för musikens ljusskiftningar och harmoniska skuggbildningar. Lekfullheten och lättheten i handlaget gör virtuoslöpningarna viktlösa.
Men det verkliga mästarprovet kommer efter paus, i det häpnadsväckande framförandet av Prokofjevs första violinsonat i f-moll, färdigställd precis efter andra världskrigets slut.
Här djupnar perspektiven och det uppstår en skarpare form av koncentration, på en gång hårdare i tonen och med en märklig innerlighet i musikens dynamiska förvandlingar. Samspelet mellan Bell och Bax är av det virtuosa slaget som gör också tystnaderna och punkterna av vila fulla av energier. Det finns ett allvar i spelet som transformerar de tekniska passagerna, och gör musiken till ett andligt drama. Det är mäktigt att vara med om, och tolkningen är helgjuten på alla plan.
Extranumren, Rachmaninovs Vocalise och Sarasates Introduktion och tarantella, kommer som något av en förlösning, efter den andlösa och gastkramande Prokofjevupplevelsen.
