När John Legend albumdebuterade med Get lifted i december 2004, med geniala soullåtar som Ordinary people och She don’t have to know, seglade han in på listan över 00-talets mest intressanta soulartister.
De kommande åren blev allt stadigt sämre. Plötsligt kunde man till exempel upptäcka att hans röst lät som ett envetet gnällande i ett hav av såsiga ballader. Det hämtades upp först på Love in the future från 2013, vilket leder oss fram till detta femte album.
John Legend tar här ett nytt grepp när han sätter ihop sitt omvittnade politiska engagemang med sin fäbless för det både smäktande och personligt upplevda. Det förra blir inte skriva på näsan i Legends händer, det är han alltför sofistikerad för vid sitt piano, och det senare håller sig mestadels på behörigt avstånd från enfaldigt soulsölande.
Tvärtom lyckas han få till det riktigt väl i ett antal låtar, däribland titelspåret med Smokey Robinson-falsett, intensitet och en gästande Brittany Howard. Även Surefire och Love me now visar Legend från hans bästa sida.
Särskilt upphetsande blir det nu inte, men hans sång har hittat nya vinklar – gnället är minimalt – och musiken är trivsamt oförutsägbar med flera lager att nysta i.
