Nu är Ånge-bandet tillbaka med sitt fjärde album och det vore förstås enkelt att efter några snabblyssningar avfärda Stiftelsen med ytterligare en snärtigt formulerad lavett.
Men så lata ska vi inte vara. Det är nämligen något med Stiftelsen som kräver mer uppmärksamhet och givetvis börjar det redan med omslaget och titeln.
Bilden som pryder Stiftelsens nya album är signerad Jan Stenmark, den briljante konstnären med sin finkalibrerade men samtidigt ofta ganska brutala humor, och föreställer ett slags väckelsemöte. Titeln känns mest som något som kommer från ett internt skämt, den där sortens jargong som är obegriplig för utomstående. Enligt bandet är det också mycket riktigt en formulering som poppade upp i samtal med Stenmark.
Här finns alltså något mer än den ganska flabbiga, grabbiga rock som jag förknippar med Stiftelsen. Här finns en subtilitet som är svårare att hitta bland de kantiga låtarna som lubbar fram och tillbaka mellan hård rock och hårdrock. Stiftelsen jobbar ogärna med nyanser. Men med de svenska texterna går det att hitta ett, möjligen avlägset, släktskap till Pugh Rogefeldt och den typ av groovig rock på modersmålet som bland andra Conny Bloom ägnat sig åt på senare tid. Ibland blir det mer "rock" än äkta vara och lyssnar man på snabba Eftersläckarens sång får man en märklig mix av schlager, trallpunk och kontemplerande, självrannsakande rocklyrik.
Det senare närmar sig det privata i storslagna Vi har livet kvar där frontmannen Robert Pettersson sjunger om de återkommande depressioner som han tidigare berättat om i flera intervjuer. Som lyssnare kan jag möjligen tycka att det blir överlastat, men samtidigt är det svårt att argumentera mot att stora känslor trycks in en dånande rocklåt.
Efter att ha tillbringat en del tid med Stiftelsens nya skiva inser jag att det finns en genuin uppriktighet i de här låtarna, i det här bandet. Det är lite som att återförenas med gänget från tonåren. Det finns kanske en del som skaver men samtidigt en självklar värme och respekt. I bakgrunden anas en hopplös önskan om att livet ska vara enkelt med buddies, bärs och brudar men sedan är det så mycket som har blivit svårt och snårigt. Stiftelsen är rörande i all sin valhänta grabbighet. Och nej, de låter inte alls som Slipknot.
