Redan på Bitte orca (2009) fanns det kopplingar till r´n´b och det var helt logiskt att en artist som Solange gjorde en cover på Stillness is the move från den nämnda genombrottsplattan.
När David Longstreth, som lämnat New York för Los Angeles, återkommer med första Dirty Projectors-albumet på nästan fem år har han separerat från den tidigare tongivande medlemmen Amber Coffman och styrt och ställt i princip själv, med hjälp av folk som Kanye West bollplank Elon Rutberg, Tyondai Braxton, Solange (som varit med och skrivit Cool your heart) och Dawn Richard.
Gitarrer hörs knappt, förutom i slutet på skivans längsta låt, fullträffen Up in Hudson, men trots mycket beats, slagverk och en glassig produktion är det en intim och nedtonad skiva.
Inledande Keep your name är en kärleksballad med skilsmässotematik och lyssna på Little bubble, som trots sofistikerat stråkarrangemang och komplex textur glider fram som ett behagligt sommarmoln.
Longstreth har sina belackare och anklagats för att vara alltför smart, men jag hör i det närmaste perfekt popmusik som lägger sig någonstans mittemellan Scritti Politti och Frank Ocean.
