Det var i princip samma låtar som spelades, i samma ordning. Men redan från call and response-lattjandet i Mitt Gullbergs kaj paradis var andra kvällen uppe på toppen och lämnade premiären långt bakom sig. Det var så mycket energi, så mycket kärlek. När vi var framme vid Shelley och sedan Gårdakvarnar och skit, ja då, brann vi verkligen upp i natten när Håkan och bandet bjöd på rockgospel i absolut världsklass. Din tid kommer slog undan benen på så gott som allt jag sett och En midsommarnattsdröm är större, vackrare och vildare än någonsin förut och Känn ingen sorg återuppfann sig själv ännu en gång.
LÄS MER: Håkan Hellström i Scandinavium - rond 2
Fullständigt klockrent
Det där med att "andra kvällen alltid är bättre" visade sig alltså stämma även den här gången. Det är svårt att sätta fingret på vad det är som gör att det som bara nästan når hela vägen ena kvällen blir fullständigt klockrent tjugofyra timmar senare. Det är det som är livemusik. Samspelet, interaktionen, själen i det som bandet och publiken gör tillsammans går inte att forcera fram, inte heller förklara. Mer än att det handlar just om att komma in i leken, in i magin.
"Jag längtar tillbaka till leken", sade Laleh i en intervju tidigare i höstas. På väg hem från fredagens konsert hörde jag en intervju med Håkan Hellströms trummis Labbe Grimelund på radion. Han berättade hur Håkan alldeles innan bandet går på scen brukar uppmana kamraterna att "gå ut och leka."
Måste man lura sig själv
Det är där nyckeln ligger om man ska fortsätta vara relevant för både sig själv och sin publik efter att antal år på toppen. När man har spelat sig så på pass säker att skavankerna nästan är borta och sprickorna, där ljuset kommer in, blir allt smalare. Och när scenshowen blivit så stor och så välsynkad att man inte minns hur det var när allt var nytt och vingligt och vackert.
Ja, då måste man lura sig själv att det är på lek, att allt är lika oskuldsfullt som i begynnelsen.
Det är därför Springsteen fortfarande kastar låtlistan och det är därför Rolling Stones gör en bluesplatta. För att de vill bli tonåringar en gång till innan de lägger benen i vädret. Kanske är det till och med Dylan därför inte kommer och hämtar sitt pris. För att det skulle blir alldeles för mycket på allvar.
Vinkar och vrålar och vickar
Så Håkan Hellström leker och busar. Piruettsnurrar under 2 steg från paradise, vinkar och vrålar och vickar på höfterna och trycker bandet högre och högre och sedan kommer Ramlar och, ja, då är det bara underbar eufori och total galenskap. Det krävs att mamma Christina ska komma in på scenen för att inte grabben ska tappa det helt. Åh, vad fint när de får sjunga hennes San Francisco tillsammans inför den här publiken.
LÄS MER: Mamma Christina var Håkans hemliga gäst
För när Håkan och hans band och hans publik är så vanvettigt bäst, som i går, lyckas man med det omöjliga tricket att vara fullständigt närvarande i nuet. Samtidigt som alla smällar, alla sorger också finns med som en svettdroppe eller kanske en tår på kinden. Det är det som att vara uppsnärjd i det blå. Musiken och livet när det är som allra intensivast.
