I dag fyller Håkan Hellström fyrtiotvå år. Samma dag finns nya Din tid kommer som en present till fansen som väntar på att släppas in till kalasen på Ullevi. Ytterligare tre nya låtar lär rymmas på den ep som förväntas komma innan dess.
Och visst känns Din tid kommer som en given öppningslåt i sommar. Med sina rullande, drivande och maffigt, klatschande trummor, sitt långa sugande intro och en första vers som lär skapa en öronbedövande allsång övertygar den redan vi inledande lyssningarna.
Som så många gånger förut sjunger Håkan Hellström samtidigt både till sig själv och till publiken. Återigen lyckas han få till ett outsiderperspektiv där han är barnet på väg genom ett liv där det är lika nära till parkbänken, eller som i det här fallet dårhuset, som till stjärnorna.
”Stig till toppen av världen, Där änglar leker, Res dig efter varje smäll, Du har en ängel på din axel, Din tid kommer” sjunger Håkan fast det är mamman i låten som talar tröstande och peppande till sin ”bastard”.
När man hunnit bli något så när vuxen inser man att man hela tiden bär alla åldrar inom sig. Pojken häver sig på tå och blickar ut genom mannens ögon. Ramarna i livet blir möjligen något stadigare för en del, men hjärtat slår lika rappt och känslorna är lika starka vid 42 som vid 12 och 22.
Det är just den källan, den känslan, som Håkan Hellström framgångsrikt öser sina låtar ur och det är också bland annat därför han når en så stor och skiftande publik.
Ja, det finns en upprepning i uttrycket. Det går en mycket tydlig, tematisk linje mellan den senaste förstasingeln, Det kommer aldrig va över för mig, och den nya låten, Och visst har han redan lovat oss att ”det bästa inte har hänt än.”
Men det är också så att Håkan Hellström ännu en gång åstadkommer förändring och framåtrörelse. Inte minst när det gäller hur musiken låter. På ett sätt som ytterst få andra klarar Hellström och hans producenter och medmusikanter uppfinna sig själva till varje ny platta.
Parhästen Björn Olsson hintade i veckan som gick om att det skulle låta ”mer Abba än indie” och jag kan förstå vad han menar om han syftade på det smaskiga, feta soundet i kombination med det dansanta drivet och den tydliga känslan för pop.
Det stannar dock inte där. Jag hör också hur Håkan Hellström knyter an just till sin egen indiehistoria, det här är arenarock som är en fortsättning på det som Broder Daniel gjorde mot slutet. Jag älskar verkligen den ruffiga, bråkiga basen som stökar runt i den putsade, otroligt genomarbetande produktionen där inte minst körerna är oerhört mycket mer väluppfostrade än vad som är förknippat med göteborgscenens skrålande.
Håkan Hellström tittar bakåt, strävar framåt och blir därmed fortfarande väldigt mycket här och nu.
