Hälsningar från countryfarmen

Gillian Welch och David Rawlings fortsätter sitt täta, musikaliska samarbete. Den här gången under Rawlings namn.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

ANNONS
|

Min första, och andra, känsla när jag lyssnar på David Rawlings nya soloplatta är som alltid att jag längtar efter Gillian Welch. Jag vill att hon ska kliva in och ta plats vid mikrofonen längst fram. Eller att i alla fall Ryan Adams ska våldgästa. Rawlings var ju hans sparringpartner på solodebuten Heartbreaker. Det är många år sedan nu.

Numera ägnar sig David Rawlings i första hand åt att bygga vidare på samarbetet och förfina samspelet med sin partner Gillian Welch. Deras skivsläpp blir till en slags styrdans där de turas om att föra. I praktiken spelar det mindre roll vilket namn som står på omslaget. Båda är med i studion, så visst hörs Gillian även här.

ANNONS

Subtilt och detaljrikt

Live är de fantastiskt synkade. När paret sjunger och spelar tillsammans är deras interagerande långt mer subtilt och detaljrikt än den gängse, ganska utslitna countryduetten.

Under konserterna har Rawlings dessutom gott om tillfällen att visa upp vilken fantastisk gitarrist han är. Det blir också väldigt tydligt att Gillian Welch har den i särklass mest drabbande sångrösten och den självklara utstrålningen. Det är hon som är stjärnan.

David Rawlings behöver lite längre tid på sig för att övertyga och han har inte heller samma förmåga att göra musik som kryper in under huden på lyssnaren. Det är mer trivsamt och trevligt när Rawlings med van hand kryssar fram mellan americanans olika uttryck.

Minner om Guthrie

Här finns Midnight train, som skulle kunna vara en gammal Woody Guthrie, utsökt arrangerad, sedan kommer charmiga Money is the meat in the coconut där Rawlings, Welch och deras musiker släpper lös ordentligt och låter som ett jugband direkt från gatan.

Cumberland Gap har det där typiska Neil Young-gunget medan Airplane är skivans vackraste ballad, den skulle ha platsat på något av de klassiska Eagles-albumen. Come on over my house är ren spelmansglädje, Good God a woman dansar fram i The Carter familys fotspår innan Put ’em up solid knyter ihop säcken på ett distinkt vis.

ANNONS

Längtar efter Gillian

David Rawlings har gjort ännu en platta som är svår att ha några invändningar emot. Han kan detta på sina tio fingrar, bokstavligt talat. Men, som sagt, jag längtar redan efter att Gillians Welchs nästa skiva ska komma. Så att musiken riktigt får svida.

ANNONS