Finns det ett bättre liveband från Sverige just nu än Goat? Ytterst tveksamt. Jag var imponerad av spelningen på Way Out West förra året och tänker flera gånger under fredagens konsert att Goat gör allting, precis allting, rätt. Det är overkligt bra. Ett kollektiv som plockar bitar från olika genrer - från såväl Sverige och västvärlden som Afrika och Asien - och kokar ihop det på ett eget, originellt sätt.
Läs också: Les Big Byrd | Gothenburg Film Studios, fredag
Och live är varenda låt ännu bättre än på skiva, sången är högre och starkare, musiken är större, maffigare, vackrare, hårdare, rytmerna tydligare, allting lyfter och maskerna, kläderna, huvorna samt filmerna som visas gör helheten ännu mer levande.
Det är befriande att inte kunna haka fast sig vid namn, mystik kan man tycka, men framförallt vinner musiken och uttrycket på anonymiteten. De två tjejerna på sång sjunger och dansar, skakar på slagverksinstrument och är bandets främsta vapen, inte en chans att det varit lika bra instrumentalt eller med en manlig gaphals.
Talk to God och Gathering of ancient tribes är två av flera låtar från årets album Commune som gör mig alldeles vimmelkantig, liksom en magnifik Run to your mama och även nu väver de in Harvesters (en tidigare upplaga av Träd, Gräs och Stenar) tolkning av folkvisan Kristallen den fina – en av världshistoriens bästa låtar - i det hårda, organiska jammet på slutet. Basen gräver djupt, elgitarrerna river, trummorna är hjärtat och förfäderna har vaknat till liv. Genialt.
Efter den förlösningen känns det konstigt med två extranummer. Bra låtar förstås, men jag kan inte ta in mer.
