Liseberg har överraskat med några otippade bokningar den här sommaren. Ghost är en av dem, en kylig kväll som gör upplevelsen ruggig på fler sätt när hårdrockarna avslutar sin egen turné samt säsongen på stora scenen.
Inramningen förstärker det dramatiskt otäcka och det cirkusartade hos bandet. Med sin smarta förpackning, svarta masker, huvor och kåpor, skulle medlemmarna kunna extraknäcka på Spökhotellet Gasten (och förmodligen skrämma slag på även de ordinarie spökena).
Tvetydigheten återkommer i musiken då låtarna – borträknat texterna – är betydligt snällare än vad utseendet ger vid handen: mer poppiga och medryckande än elaka. Å andra sidan sägs ju ondskan vara full av frestelser, och publiken låter sig villigt förledas. Till och med av coverlåtarna, The Beatles och Roky Erickson, som är mer väl valda än tolkade.
Efter hiphopparen Snoop Doogs konsert fick Liseberg kritik, såväl för bokningen som publikkaoset. Ghost erbjuder inget kaos, i alla fall inte i det här livet. Dock borde de uppröra minst lika mycket imagemässigt – varken narkotikavänlighet eller satanism brukar räknas som familjeunderhållning. Där systerparken Gröna Lund gärna bokar hårdare band är det svårare att lista ut vad Liseberg egentligen vill – men det bådar gott inför nästa år att flera gränser redan har överskridits.
Ghost får däremot problem när dödspåven Papa Emeriteus II ska mellansnacka och peppa. Det mystiska oåtkomliga är svårförenligt med publikfrieri som att "dricka bira" och önska glad höst.
