Det skapar en alldeles speciell spänning när först konserthuschefen Helena Wessman och sedan dirigenten Kent Nagano berättar för publiken att världspremiären av Unsuk Chins klarinettkonsert kommer att sakna inledningssatsen. Alltså får publiken vara med om hur ett nyskrivet och nyskapande stycke musik fortfarande befinner sig i ett tillstånd av omgörning. Det är fint: att vi får tänka oss första satsen. Hålrummet gör musiken ännu mer spännande.
Något liknande gäller tolkningen av Sibelius femte symfoni som avslutar konserten. Också här är musiken på väg att bli till, i en ytterst levande dialog mellan dirigent och orkester. Betoningen ligger på det organiska överlagrandet och transformationer över tid. Det finns en välgörande ivrighet i spelet, jäms med Naganos fascinerande förmåga att hålla de långa linjerna.
Man hör släktskapet mellan Unsuk Chin och Sibelius, i utforskandet av klangernas gränsområden när de är på väg att upplösas i sina konturer. Den finske klarinettisten Kari Kriikku övertygar stort i klarinettkonserten och får fram det virtuosa klangarbetet, den skira skönheten och finmotoriken i Chins musik. Det gäller inte minst de lågmälda och nedtonade passagerna i Morton Feldmans anda, när man verkligen måste spetsa öronen och träda in i det tredimensionella klangrum som skapas när klarinetten spelar trestämmigt med sig själv, i de tystaste av nyanser.
Man kan inte bli annat än glad när orkestern spelar med en sådan precision och närvaro i ett samtida verk. I sin introduktion före stycket lyfter Kent Nagano just fram betydelsen av det ännu inte hörda, och hur det för musiken och konsten vidare.
